Det har blivit dags för det nionde avsnittet av min serie om finlandssvensk poesi 1980-2000. Mina intryck av det jag läst hittills från 80-talet är att det är ganska blandad kvalité när det gäller svenskspråkig lyrik från de tusen sjöarnas land.
Hur är det då med utgivningarna av poesi från året 1988? Det ska ni få reda på om ni fortsätter att läsa. Jag har tagit del av fyra diktsamlingar från detta år och har även lyckats få en intervju med en av poeterna som gav ut en diktsamling det året. Publicerar intervjun efter recensionerna som följer här:
Först ut det magiska året 1988 är Denna långa dag, detta korta liv (Söderströms) av mångsysslaren (regissör, manusförfattare) Ralf Långbacka (1932-2022) som föddes i Närpes och dog i Helsingfors.
År 1956 publicerade Ralf Långbacka några dikter i Horisont. Sommaren 1983 tog han upp tråden från 1957 och de dikter som publiceras i Denna långa dag, detta korta liv är till största delen skrivna sedan dess, står det bland annat på baksidan av boken framför mig.
Jag har aldrig läst nåt av Långbacka tidigare, så det ska bli spännande att se vad poeten i fråga har att bjuda på i poesins landskap.
Mina första intryck efter att ha läst Denna långa dag, detta korta liv är att dikterna är naturromantiska betraktelser blandade med vardagsrealism i en trygg finlandssvensk framtoning. Fick inga wow-känslor direkt efter att ha läst boken, men kvalitén är det inget fel på i Långbackas poesi. Jag läser inledningen på dikt III från Requiem:
”Att ruttna
hur nyttigt och nödvändigt
ruttnandet som process än är
och hur viktigt för livet
har alltid förefallit mig
motbjudande
Jag föredrar elden som bränner
och satt som barn
alltid trollbunden av de världar
som eldslågorna byggde upp”
Det finns en känsla av sagoberättande i sättet hur Långbacka skriver sin vardagsdoftande poesi som jag uppskattar. Denna långa dag, detta korta liv känns kort och gott som småtrevlig poesi för mörka vinterkvällar, där ljusen lyser i fönstren.
Den andra boken för året 1988 som jag läst är Kall verklighet (Egenutgivning) av Lydia Bergqvist (Född 1922) från Malax/Vasa.
Bergqvist är även en ny bekantskap för mig och hon har gått in för att skriva om den mörka sidan av verkligheten i denna bok. Blir jag imponerad? Nja och nej. Jag vill ju gärna heja på egenutgivare av poesi eftersom det sällan är en enkel procedur att ge ut sina egna böcker själv (något jag har erfarenhet av efter ett x antal böcker som jag gett ut själv) och man vill ju så gärna att de som sysslar med det, ska lyckas riktigt bra för att visa att det är ett fungerande alternativ till att bli utgiven på förlag.
När det gäller Bergqvists poesi så ligger styrkan helt klart i den passion hon har när det gäller ämnena hon skriver om. Att poeten i fråga är upprörd och vill säga sitt genom sin poesi går inte att ta miste på.
Det är nästan så man kan se med sin inre blick hur Bergqvist gick loss på skrivmaskinen (känns ju som det är tusen år sen man använda såna, men så länge sedan var det inte) för att lämna sina avtryck där. När det kommer till det tekniska och strukturen över dikterna, så kanske jag hade önskat mig lite mer.
Jag läser dikten Födelsemärken där Bergqvist skriver:
””Alla människor födas lika”
sanning med modifikation!
skillnaden är stor
på fattiga och rika!
Den fattiga ofta ovälkommen
Måste lära tiga, lyda
svälta, frysa, knoga
nästan hela dygnet runt.
Den rike, välkommen och väntad
Med makt att härska
Fostrad att veta sig vara
förmer.”
Jag vet inte, men det känns som den här dikten skulle kunna varit skriven på femtiotalet ang. språket. Bergqvist har ju en poäng i det hon skriver om här, men bättre än så här blir inte Bergqvists lyrik i Kall verklighet.
Andra bullar blir det när jag läser Jär (Söderströms) av Gösta Ågren (1936-2020) från Nykarleby. Här är Ågren på sin absoluta topp och jag läser de inledande raderna i dikten Sent självporträtt:
”Att födas är en dom. Man får
inte längre behålla sitt liv.
Så tänker han, och det är tyst.
Lång borta ropar seklet.”
När jag läser Ågrens poesi från 1988, så känns den så uppfriskande pessimistisk och själva diktsnickeriet är på mycket hög nivå. Jär är första delen av en trilogi (Städren, 1990 och Hid, 1992) och om de två följande diktsamlingarna är i närheten av den kvalité som Jär har, så är Ågren förmodligen kungen av poesi under denna tidsperiod från Svenskfinland.
Som läsare får jag följa med diktjaget från poetiska anteckningar från en anteckningsbok och vidare till bland annat dikter om från ett Fotografialbum och Arbetsbok. Dikterna känns både starka och sköra på samma gång och det känns som om de är byggda som hus av träd från Ågrens inre skog.
Ågren vann även Finlandiapriset 1988 för Jär och jag är inte ett dugg förvånad. Det här är en finlandssvensk skatt i poesins rike som jag rekommenderar varmt till lyrikintresserade.
Den sista diktsamlingen för denna gång är Den förlorade sommaren (Scriptum) av Kaj Hedman (Född 1953) från Gamlakarleby i Österbotten.
Den förlorade sommaren är Hedmans fjärde diktsamling sen debuten Morgonen har vaknat från 1977.
Hedman har ju utan tvekan en egen stil i sin poesi och är bra på bland annat poetiska miljöbeskrivningar. På sidan 55 skriver han inledningsvis:
”Det är ingenting märkligt, bara en konsekvens. När jag ser ut genom fönstret, ser asparnas grenar med tveksamma knoppar, tallarnas åldriga trötthet, det gröna mot det blå, är himlen så nära.”
Det finns en stor kärlek till den trygga naturen som omfamnar Hedmans dikter i Den förlorade sommaren, där återblickarna över ett slags paradis på jorden försöker sammanfattas av diktjaget som flyttat vidare i livet. Jag uppskattar den okonstlade ärligheten mycket i Hedmans poesi från 1988 som ger mersmak. Hans dikter känns kort och gott på riktigt.
Jag fortsätter läsa Den förlorade sommaren och får ta del av rader där diktjaget läser tidningen och använder Dracula som metafor för förändring i tiden och vidare till ett öppet brev till Robert Bly som handlar om hans essä om prosadikten. Hedman gör utan tvekan sin egen grej i utbudet av den finlandssvenska poesin från detta år i slutet på åttiotalet och jag tycker han lyckas riktigt bra i den poesi jag tagit del av här.
Här bjuder jag även på en intervju med Kaj Hedman, där vi bland att pratar om poesi från gamla tider.
(Foto: Szàva Varga)
Hej på dig Kaj. 1988 gav du ut diktsamlingen Den förlorade sommaren. Vad var dina känslor för boken då och idag – 35 år senare?
– Hej Nicko. Känslorna för boken då var mycket starka. Familjen hade haft ett älskat sommarställe i Öja i Karleby som var vår ”plats på jorden” där vi tillbringade somrarna under 20 år i mors och fars hemstad. Jag hade underbara grannar och vänner där som barn och tonåring. Jag hade varit mycket där redan som litet barn då min morbror ägde stället.
Men i början av 80-talet var vi tvungna att sälja vårt sommarparadis på grund av både min egen och min mors sjukdom. Idag ser jag tillbaka med underbara minnen och inte så lite nostalgi på det, men då när det hände så var sorgens stor att jag var tvungen att skriva en diktsamling med detta som huvudsakligt tema.
Vad minns du från den tiden när det gällde den finlandssvenska poesin?
– Jag minns att den var mer aktiv, nya unga förmågor dök upp, och det blev en fortsättning på det österbottniska litterära skapandet genom att sådana förmågor som Eva-Stina Byggmästar till exempel dök upp. På 2000-talet blev det ju sedan många fler. Vilket är oerhört glädjande. Österbottniska författare växer som på träd även om många av dem flyttar söderut eller till Sverige.
Det hade ju gått över tio år från när du debuterade som poet med diktsamlingen Morgonen har vaknat (1977) fram till Den förlorade sommaren. Hade du börjat känna dig varm i kläderna som poet i slutet på 80-talet och hur blev dina diktsamlingar bemötta av recensenterna från den tiden?
– Jag fick ganska olika kritik, mera positiv från Sverige och Österbotten, lite motstridig från Södra Finland, när jag debuterade – samtidigt började jag ju skriva massvis med kolumner i olika tidningar och blev så små småningom erkänd kolumnist i t ex Vasabladet, Öb, Kyrkpressen och HBL under många år.
Jag hade bra samarbete med YLE också. Vasabladet är ”min” tidning och jag är ju uppvuxen i Vasa så det känns fint. Men samarbetet med Schildts fungerade inte så bra från och med 1986, så jag gick över till Scriptum där jag sedan gav ut alla mina diktsamlingar tillsvidare utom två som även kom ut på Länsirannikko/Västkusten.
Jag upplevde då, 1988, att min ställning som poet var lite tveksam i de recensionerna, men jag fick ett fantastiskt samarbete med Författareföreningen, Svenska folkskolans vänner, och framför allt med Svenska Kulturfonden – alla de här stödde mig med större stipendier och det gav mig hopp för framtiden som lyriker. Jag fick många vänner för livet genom dessa organisationer också. Numera sen 2013 ungefär, så har jag varit mycket nöjd med recensionerna.
Du har ju även jobbat som sagt var en del som litteratur skribent och jag undrar du ser på utvecklingen av den finlandssvenska poesin genom åren?
– Vi hade ju många fina, stora poeter av den äldre generationen då jag började som litteraturkritiker ungefär 1980: Bo Carpelan, Claes Andersson, Tua Forsström, Kurt Högnäs, Lars Hultén, Peter Sandelin… många fler, men bredden var inte så stor som nu. Tomas Mikael Bäck är ju en mästare som skrivit under många decennier.
På nittiotalet kom en hel del nya författare till, Ulla-Lena Lundberg, till exempel var ju fantastisk, liksom Monika Fagerholm och Pirkko Lindberg. Jag kände Pirkko bra sedan jag var barn, så det var spännande då hon blev berömd.
På 2010-talet och framåt så har vi ju så många fantastiska författare att det är omöjligt att reda ut denna renässans här. Bland mina egna favoriter finns Kaj Korkea-aho, Hannele Mikaela Taivassalo, Michel Ekman som bara blir finare som essäist för varje bok och Matilda Södergran bara för att nämna några.
Sven-Erik Klinkmann, Erik Granvik, Inga-Britt Wiik och Diana Bredenberg blev göra vänner och interlokutörer och dessa tre är ju alla österbottningar dessutom. Den finlandssvenska litteraturen blomstrar men den är mycket mer tvåspråkig och många bor i Sverige så ”finlandssvenskt” är något som är lite mer komplicerat i dag än för fyrtio år sedan.
Avslutningsvis. Ditt stora genombrott som författare kom ju ett tag senare i samband med Panikboken som bland annat handlar om borderlinestörning och ångestsyndrom som resulterat i att du inte kan röra dig mer än en liten bit från hemmet. Min fråga till dig är: Hur mår du idag?
– Jo – Panikboken – en berättelse om borderline (obs titeln!) som min sen länge gode vän Tapani Ritamäki beställde för Söderströms, blev ju ett slags bestseller. Däremot har inte uppföljningen, Panikdagboken (Schildts & Söderströms) från 2015 nått samma försäljningsframgång även om båda böckerna är översätta till finska. Jag har haft underbara översättare: Aira Salonniemi, Elina Pöytäsaari, Liisa Ryömä och Kai Takkula.
Hur jag mår i dag? Ärligt talat inte så bra, p.g.a. svåra motgångar i privatlivet och med vården, men det finns fortfarande ljus i tunneln och jag är nog en människa som aldrig förlorar hoppet. Lite jobbigt är det nog att åldras efter att ha levt ett helt liv med svår sjukdom men tidigare har något fint alltid hänt då det varit som mörkast, så varför inte ännu? Jag känner mig inte gammal.
Finlandssvenska diktsamlingar utgivna 1988 (enligt Vasa bibliotekstjänst)
Åsbacka, Robert – Med tungorna hängande
Långbacka, Ralf – Denna långa dag, detta korta liv
Westö, Kjell – Epitaf över Mr. Nacht
Ågren, Gösta – Jär
Torvalds, Ole VÅGMÄRKEN : SKÄRGÅRDSDIKT 1937-1987
Boucht, Birgitta – De fyrtionio dagarna
Schoultz, Solveig von – Alla träd väntar fåglar: Dikter 1940-1986
Hedman, Kaj – Den förlorade sommaren
Carpelan, Bo – Måla himlen: Vers för små och stora
Högholm, Gunnel – Gallerljus : tankedikter
Byggmästar, Eva-Stina – Spiralens form : långdikt
Bergqvist, Lydia – Kall verklighet
Bäck, Tomas Mikael – Frågare!
Nickopoet - Mer poesi till folket! 