Snyggt bokomslag, märklig titel. Kan ju vara en lyckad kombo när det gäller boken på skrivbordet framför mig?

På bokpärmens baksida läser jag:

”Här uppträder
peter mickwitz
tillsammans med sina apor
och där uppträder aporna
tillsammans med deras
peter mickwitz”

Minsann. Jag sitter och funderar lite som i dvala efter att ha tagit del av Misslyckad av en uggla som Förlaget skriver följande om på sin hemsida: ”Peter Mickwitz nya diktverk Misslyckad i en uggla handlar om dysterhet, ensamhet, uteslutning och annat otrevligt. Platsen där bokens dikter utspelar sig är ett absolut främmande ställe; en värld med helt egna och annorlunda lagar. Inte ens språket lyder de regler vi gett det. Misslyckad i en uggla är ett verk bortom all välavvägd vältalighet.”

Att Mickwitz är en intellektuell poet som säkert har hög iq är inget jag betvivlar. Han går loss rejält i Misslyckad av en uggla och vrider ut och in på verkligheten på sitt eget lilla lustiga vis. Ibland behöver jag stanna upp och läsa om dikterna i boken för att vara helt säker på att jag verkligen läste, det jag nyss läste. Det känns nästan lite som innehållet i diktsamlingen är lite av en gubbe i lådan som hoppar fram när man minst anar det i olika skepnader.

På sidan 33 skriver Mickwitz:

”dörren kanske förstår
men ryggen är den som går”

Lite av den här tonen genomsyrar diktsamlingen framför mig och det finns nån glimt av svart humor i det poetiska snickeboa som Mickwitz byggt upp i Misslyckad i en uggla. När jag fortsätter att läsa får jag följa diktjaget som filosoferar om hans livs betydelse och vidare till mönstret är motorn som hostar.

Det känns till och från väldigt märkligt att ta del av denna diktsamling som får det att snurra till ordentligt i skallen. Samtidigt blir jag inspirerad av att utveckla mitt eget skrivande genom att sätta upp nya regler inom språket och bryta mig fri från gamla mönster i mitt författarskap.

Jag läser vidare i Misslyckad i en uggla och på sidan 101 skriver Mickwitz:

”Den som allra minst
förstår att ordet
jag är
den ensammaste platsen
är jag.”

Det är ett märkligt och inspirerande dikthantverk som framträder i Misslyckad i en uggla som jag är tacksam att jag läst. Det tog sin lilla tid att ta sig genom bokens 130+ sidor, men när jag väl kom fram till bokens sista sida, kände jag både lättnad och saknad över att diktsamlingen tog slut. Blir nog att läsa om Misslyckad i en uggla lagom till jul och se hur den ter sig, nu när jag vet vad jag har att vänta mig från den.