Heidi von Wright firar i år 20 år som författare. Efter många år i Åbo och några i Helsingfors bor hon nu på samma ställe där hon växte upp, i Sundom utanför Vasa.

von Wright är också utbildad artesanguldsmed och ägnar sig åt bildkonst. I höst är hon aktuell med diktsamlingen Mellan text och midnatt (Schildts & Söderströms).

Hej på dig Heidi. Du är aktuell med diktsamlingen Mellan text och midnatt . Fin titel på boken! Hur kom du på den och berätta gärna lite om diktsamlingen för oss som inte läst den än. Vad har vi att vänta oss?

– Hej, tack! Titeln är en formulering jag burit med mig länge. Egentligen har den sin början i en felläsning. Jag kommer inte längre ihåg vilket ord som föregick och-et men jag kommer ihåg att jag tänkte “Mellan text och midnatt, det ska jag lägga på minnet. Det kan jag behöva!”. I min föregående bok Autofiktiv dikt, gick jag mot det mer expansiva och berättande.

Mina tidigare diktsamlingar har varit ganska minimalistiska. Kanske var det en effekt av Covid-nedstängningarna, kanske var det en naturlig fortsättning på mitt skrivande men jag kände att jag fick ro att lyssna till mitt mer ordfyllda jag.

Jag skulle säga att jag i Mellan text och midnatt fortsatt på teman och tankar som fanns i mina första diktsamlingar, men formmässigt ligger den närmare prosan än det minimalistiska. Den handlar ganska mycket om att sätta ord på existentiella funderingar, finna förståelse – och så finns där en hel del humor. Jag tycker alltid att det är svårt att berätta vad diktsamlingar handlar om, både mina egna och andras.

Du har ju hunnit med några diktsamlingar sedan debutdiktsamlingen skör och spräcklig som kom ut för 20 år sedan. Vad har varit drivkraften i ditt skrivande?

– Jag tror att den starkaste drivkraften är ett inre behov att skriva.

När på dygnet skriver du som bäst och har du några ritualer kring ditt skrivande?

– Jag tänker mig att jag har ganska få ritualer kring mitt skrivande. Det enda är väl kanske att jag ser till att alltid ha papper och penna med mig – det är bra att alltid ha möjligheten att skriva ner en bra tanke, fånga en betydelsefull formulering. Jag tror inte att jag kan säga att det finns någon tid på dygnet när jag skriver bäst. Ofta skriver jag ner saker genast när jag vaknar på morgonen eller just innan jag somnar.

Jag har engagerat mig i Malaktas verksamhet (Malakta är en konstverkstad i Malax, ca 25 km från Vasa), där har jag hyrt en arbetspunkt och suttit och arbetat mer strukturerat tre dagar i veckan. Ett sådant strukturerat skrivande ägnar jag mig åt främst i redigeringsskedet. I övrigt är skrivandet mer flytande – i vissa perioder skriver jag extremt mcket, under andra perioder är det ett mer stillsamnt flöde.

Att teckna och måla är också en viktig del av mitt skrivande, jag ser det långt som samma praktik. Ofta gör jag det också parallellt – ett samarbete mellan handen, ögat och hjärnan – rörelse, färg och form, allt det är extremt viktigt för mitt skrivande.

Vad innebär det att vara poet för dig? Är det någonting du känner att du själv valt eller känns det mer som poesin valt dig eller nånstans mittemellan?

– Jag skulle säga att det är någonting mittemellan. Jag har många gånger tänkt att författare var det bästa jag kunde bli, trots att det aldrig var en explicit dröm. Jag hade många intresseområden när jag var yngre och har fått pröva på många olika yrkesområden genom sommarjobb och dylikt. Arkelog och scenograf var sådant jag funderade på men genom författarskap man kan ju på sätt och vis vara allt – i tanken, i texten. Skrivande, speciellt av dikter, är ju på många sätt just att göra utgrävningar i språket och bygga upp strukturer.

Om du hamnade på en öde ö och bara fick ta med dig tre diktsamlingar vilka skulle de vara isåfall och varför?

– Jag tycker alltid frågor där jag ska välja ut några favoriter – gällande egentligen vad som helst – är svåra. Jag gillar tunna böcker, men det känns som om den här öde ön jag hamnat på kunde vara ett ställe där jag blir tvungen att stanna länge, så jag skulle antagligen hoppats att jag tagit med mig de tjockaste diktsamlingarna jag har.

Så det får bli: 1. den norska poeten Tor Ulven: Dikt i samling (en samlingsverk med dikter ur hela hans författarskap). 2. Ann Jäderlund: Dikter 1985-2019. Och den tredje… hmmm… Lydia Davis är en av mina favoriter så The Collected Stories of Lydia Davis. Det är i och för sig noveller. Davies kallar allt hon skriver noveller, oavsett vilket form eller längd texten har, men där finns alltid en poetisk styrka.

Du är ju en av de 19 medverkande i boken Österbottniska Poeter på 2000-talet som jag håller på att sätta ihop tillsammans med hjälp av Tomas Mikael Bäck och författaren/musikern Karin Sandqvist (som kommit in i bilden på sistone som extra redigerare) som kommer ut på Scriptum nästa år. Kul att du ville medverka i projektet och jag undrar vad har du för förväntningar av den boken?

– Det är alltid bra att poesi uppmärksammas. Poesin verkar platsa allt mer sällan på litteraturevenemang och -festivaler, och har mer förpassats till sina egna mindre sammanhang. Det är fint att Åbo Poesidagar överlevt och ordnas vartannat år, andra finlandssvenska poesievenemang finns väl egentligen inte?

Litteraturhelg, som ordnades här i Vasa i början av oktober var välrigt poesicentrerat – det var bra, jag hoppas på mer evenemang av det slaget. Österbottniska Poeter på 2000-talet är en viktig dokumentation, jag ser fram emot boken.

Hur mycket planerar du för framtiden av ditt skrivande? Har du t.ex. nya böcker inplanerade redan nu?

– Under de senaste åren har jag haft möjlighet att samarbeta både med andra författare och konstnärer från andra konstområden. Bland annat skrev jag texten till konsnäret Shoji Katos utställning på Makers Gallery här i Vasa, STAGING AREA – Not Just for Thousands of Cranes.

I höstas sattes mikrooperan Det här är Ögonblicket upp i Helsingfors. Jag skrev librettot till den, musiken är komponerad av Tze Yeung Ho. Jag vill inte säga så där hemskt mycket om var jag har på gång, men jag har några roliga samarbeten och en mängd intresanta uppdrag för nästa år. På bokfronten har jag några olika projekt på gång, en exakt tidtabell finns inte ännu – men fler böcker ska det nog bli!

Min sista fråga till dig för denna gång är: Vad tycker du om rim i dikter? Jag försöker lära mig mer om det, men verkar vara en rätt svår konst att bemästra.

– Jag kan inte säga att jag har en jättestark åsikt för eller emot rim. I dagens läge skulle jag säga att jag inte stöter jag på rimmad dikt ofta. Undergången av Malte Persson tyckte jag mycket om. Enstaka rim finns i mina böcker, då mer som formmässig överraskning och logisk följd av innehållsriktningen, än som en önskan eller ett behov att följa en viss metrik.

I barnböcker, i barnpoesi är rim väldigt vanliga. Lennart Helsings böcker hörde till mina favoritböcker när jag var liten. Att rimma är en svår konst, nödrim eller rytmstörningar märks genast. Helsing var fantastisk på det där. Jag kan tycka att det skulle vara roligt att läsa mer poesi för barn som inte rimmar.