Vad vore livet utan lite gammal hederlig power och speedmetal till och från? Sitter och lyssnar på Iron Savoirs senaste skiva Firestar och fastnade lite för låten In the realm of heavy metal, där gitarristen och sångaren Piet Sielck sjunger för fulla muggar i refrängen:

”In the kingdom of thunder and steel
Where monsters and dragons are real
Where heroes and kings
Ride into battle
Where we all unite
In the realm of heavy mеtal”

Hur kan man inte bli charmad av sådana textrader som tillsammans med snygga gitarrsolon, en bultande bas och rediga trummor bildar en helgjuten musikupplevelse? Smilgroparna ploppar fram och man saknar sin gamla hockeyfrilla från åttiotalet för att kunna headbanga med stil till den ljuvliga musiken.

Det har visat sig att de flesta poeter jag intervjuat under alla år verkar ha en avlägsen relation till just denna sorts musik. Varför har jag undrat om och om igen? Är det för naivt för intellektuella poeter att kasta in sig en värld av drakar och demoner vs hjältar med tvåhandssvärd under fullmånens sken?

Och hur skulle framtidens poesi se ut om större delen av poeterna därute blev trofasta hårdrockare? Klart det skulle påverka vad de skriver om på nåt sätt.

Jag fortsätter att lyssna på In the realm of heavy metal där Piet sjunger:

”In the kingdom of thunder and steel
Where monsters and dragons are real”

Och plötsligt vaknar den halvslumrande ungdomen inom mig upp i en tid där allting är möjligt och där varje utmaning är till för att övervinna. Tillsammans med min luftgitarr kastar jag mig in i allsång tillsammans med tysk powermetal (insvept i nitar och falsett) och vrålar ord som warriors och power and glory genom den tråkgrå vardagen.

(Bild från Pixabay)