Det är ord och inga visor, när Lars Hermansson skriver en bit in i sin nya bok Handen fingret rymden:

”När konsumenterna producerar
gråter de när producenterna
konsumerar skrattar de
så de kräks och äter
äter och kräks
rakt upp i dränghimmeln”

Lejd skriver om Handen fingret rymden på sin hemsida: ”Lars Hermanssons nya bok är en hybridbok där dikt, dröm och essä närmar sig samma tematik från olika håll: Hur tillbringa sitt allt kortare liv i en civilisation vars ändlighet tycks allt mer uppenbar? Vem ska sköta drömkrematoriet? Vad kan man inte köpa på Blocket Sörmland?”

Jodå, den här hybriden var då en intressant upplevelse att ta del av. Varför skriver inte fler hybridböcker? Måste vi poeter och författare i allmänhet vara så noga med att hålla oss till våra litterära hagar som vi är trygga i? Hermanssons bok är en lyckat exempel på hur olika genrer kan trivas bra i samma sällskap och det känns både inspirerande och uppfriskande att dyka ner i hans texter.

Som läsare får jag följa med diktjaget från renodlade dikter som handlar om allt från En uppståndelselilja av mörk materia till du som sjunger bokstäverna tillbaka ned i jorden och vidare till kortare texter om Högt hårfäste och Västerbotten.

Hermansson skriver mycket om mycket och som läsare undrar jag vad som ska komma härnäst när plötsligt en essätext vid namn Sekulär apokalyps dyker upp, där Hermansson skriver:

”En gång satt jag i gräset utan anledning. Många kom springande fast de var döda, nakna som as och änglar var vi en för alla alla för en evakuerande till himlen, urminnet som finns under tiden (tiderna all tid): en hålighet där varken början eller slut, där alla är samtida med alla och ingen vet varför.”

För mig räcker gott såna rader för att jag ska sitta som fastklistrad framför resten av bokens närmare hundra sidor. Hermansson är helt klart en intressant författare som går sin egen väg. Rekommenderar Handen fingret rymden helhjärtat till läsare som både uppskattar noveller, essäer och poesi.