Hej på er.

Jag har inte riktigt kunnat hålla tidsramen som jag satt upp för detta projekt med ett reportage ungefär varannan vecka eftersom det varit svårt att få tag på poeter från förr, för medverkan i intervjuer till reportagen.

Tillslut fick jag hursomhelst tag på en poet att intervjua som var aktuell med en diktsamling 1987 (mer om honom senare). Men vad hände mer i världen detta gyllene år innan vi går in på lyriken?

Reagan and Gorbachev möttes i Washington. Indien invaderade Pakistan och Johnny Logan vann Eurovision med låten Hold me now. När det gäller lyrikutgivningen från Svenskfinland under detta år, så har jag läst fem diktsamlingar som jag ska dela med mig av mina åsikter om.

Som vanligt har jag även sammanställt en lista på alla finlandssvenska diktsamlingar som har getts ut 1987 (som finns i slutet av reportaget).

Då kör vi!

Först ut denna gång är Tunnelbana (Söderströms) av Kurt Högnäs (1931-2021) från Munsala och därefter Kristinestad. Högnäs debuterade 1955 med Början till liv (Söderströms) och gav ut uppåt 20 böcker under sin livstid. Tunnelbana är Högnäs åttonde diktsamling.

Mina första intryck efter att ha läst Tunnelbana är att det är en dramatisk diktsamling som det slår behagliga gnistor om. Jag har läst en del andra böcker av Högnäs och efter en läsning av boken i fråga, så känns det här redan som min favoritdiktsamling av honom.

Det finns en slags schvung i Tunnelbana som skakar om mig som läsare. Dikterna är intensiva och växer ut ur boken som livs levande ord som träffar mitt i prick mellan ögonen. Imponerande!

Högnäs skriver på sidan 41 i Tunnelbana:

”Jag är urtid och framtid
för någon jag inte vet.
Jag anlägger just här
en evighet med smal
och mänsklig spårvidd.”

Jag läser vidare om naturen som jag tidigare upplevt som en ganska central nämnare i Högnäs poesi, vilken är även närvarande i Tunnelbana. Diktjaget berättar bland annat om att Ibland blir vi nattfjärilar till rader om att Kanske var jag en sten.

Högnäs är väldigt dramatisk och rakt på sak i sin diktsamling från 1987 och jag njuter fullt ut av det och inser att jag behöver läsa fler böcker av honom framöver. Det här var verkligen en bra start ang urvalet av diktsamlingar som jag valt från detta år.

Diktsamling # 2 är Burgundiska sviten (Schildts) av Carl-Gustaf Lilus (Född 1928 i Helsingfors. Död 1998 i Hangö). Lilius var inte bara författare utan även skulptör och målare. Detta är alltså en nyupplaga av boken där tuschteckningar har lagts till. (Orginalet kom ut 1966, Schildts och delupplaga på Bonniers)

Om jag tyckte Högnäs var dramatisk i Tunnelbana, så är Lilius hyperdramatisk i sin prosadoftande poesi (för att inte tala om teckningarna). Det är med dunder och brak (symboliskt) som Lilus kastar in läsaren i en värld där den Burgundiska dagen är nära. Lilius skriver några sidor i i boken:

”och om du då sätter dig ner för att vila och jag
går vidare för att söka trädet med de knotiga
rötterna svalkan och tystnaden och ruinerna av
slottet som en gång var hertingarns utflyktsmål
tungt upptornade murar överallt vimplar av gycklarnas
spel och den ljusa dagen alldeles tung av väntan”

Och i den här stilen skriver Lilius om flera sidor av människan och om naturen/världen runtomkring den. Kvinnan är även en viktig ingrediens i Lilius diktverk framför mig (vilket syns extra tydligt i en del av tuschteckningarna). Burgundiska sviten är mastig läsning. Det här är inte en bok man slöläser utan som kräver läsarens fullständiga uppmärksamhet (som iof en hel del poesi gör).

De intensiva teckningarna gör helheten ännu mer dramatisk och ibland känns det lite för mkt för min smak bara. Lilus skriver vidare: ”Burgundiska sviten/hade jag kallat en värld som skulle i sig innesluta alla andra/världar och under hela mitt liv hade allt som jag arbetat på/och allt som jag drömt om innerst alltid vara någon punkt/snuddat vid den det fanns en gång ett rike som skapades/”

Nog blev jag lite utmattad och förvirrad efter att ha läst den Burgundiska sviten som nog är en annorlunda milstole inom den finlandssvenska poesin. Viktig dock, känns det som.

Den tredje diktsamlingen från 1987 som jag tagit del av är Nattcyklisten (Författarnas andelslag) av Hjördis Lund (Född 1936) från Jakobstad.

Lund skriver rätt enkel poesi om skiftningar i årstider och om nätter i sin närvaro, där nån slags oro pulserar runomtkring. Det känns lite som att diktjaget i sin trygga vrå betraktar den mer kaotiska omgivningen runtomkring sig och på nåt sätt försöker sopa rent efter natten som kastat ut sina skuggor över dagen. Lund skriver:

”Varje lördagsnatt
tog jag ett kliv
över mannen
som sov i trappan

En morgon
fick det vara nog
Jag skrev på en tidning,

– det ligger en drucken man
och sover i trappan.

Han sover i sin säng nu.
Jag hade skrivit
på hans frus tidning.”

Här är kanske en av de svagare dikterna i Nattcyklisten som jag vill dela med som exempel på varför dikter kan behövas skriva om fler gånger tills de blir mer tajta. En dikt som denna känns bara för endimensionell att läsa och ger mig inte det djup som poesin kan erbjuda.

Det oroliga i boken, dvs grannarna som har olika slags problem som tycks blomma ut på nätterna, känns med andra ord för stelt skrivet för att jag ska kunna leva mig in i det. Därmot är Lund skickligare på att fånga fina bilder av naturen runtomkring sig och det är hennes styrka i Nattcyklisten. Eller vad sägs om följande rader, där Lund skriver:

”Gräsmattan
grön smaragd
i novembersolen
Årstiderna har glömt
att växla.”

Helhetsintrycket av Nattcyklisten blir därefter ganska splittrat, även om konceptet skulle nog ha fungerat om diktsamlingen varit mer genomarbetad.

Den fjärde diktsamlingen som jag läst denna gång är Snöleopard (Söderströms) av Tua Forsström (Född 1947) från Borgå/Helsingfors.

Forsström är sedan tidigare bekant för mig och är utan tvekan en av mina favoritpoeter från Svenskfinland. Varför? Därför att hon helt enkelt är en skicklig poet som har sin egen stil och som kan skriva mycket om lite på ett förtrollande sätt.

Jag fastnar direkt för Snöleopard i de inledande raderna innan kapitel I där Forsström skriver:

”Man simmar aldrig ut i samma vatten
I ljuset väntar natten strax därunder
Man faller som ett löv genom rymden
av sekunder, en vind blåser
mörker mot din kind.”

Så redan här efter dessa rader i diktsamlingens början, vet jag att Snöleopard kommer ge mig en inspirerande resa över lyrikens ängar. Det är bara att tacka och ta emot och jag fortsätter läsa och mina andra intryck efter att ha läst ut boken är att det känns som orden och meningarna i Forsströms diktuniversum är små kattungar som hon tar hand om på bästa möjliga sätt och vis och de mjauar tillbaka sin kärlek till henne.

Jag läser vidare och Forsström skriver:

”Tack för Din vänliga försändelse.
Jag måste emellertid reuturnera allt:
saxar finns det gott om, sten växer
till berg, och kedjorna voro för tunga
även för Semla, min ko.
Den får vara med i Ondskans blommor, och det
ena med det andra och det tredje.”

Snöleopard innehåller mycket och just mer jag läser diktsamlingen upptäcker jag mer mellan raderna och i lyrikens struktur. En värld inuti världen, insvept i ett lyrisk skimmer där man både kan känna hjärtat slå och se vackra stjärnor falla. Jag vet inte hur jag ska formulera en så inspirerande diktsamling som denna på knappt sextio sidor på ett annat sätt.

Jag är uppriktigt tacksam att jag en gång i tiden fick intervjua Forsström om hennes skrivande, eftersom hon inte längre gör några intervjuer som jag förstått det och jag är tacksam över att ha fått läsa Snöleopard som är ännu en skimrande pusselbit i det pussel av lyrik som Forsström skrivit fram genom åren. Jag vet inte om finlanddsvensk poesi kan bli så mycket bättre än så här och Forsström förtjänar allt gott som skrivits om hennes skrivande.

Här kan ni läsa den korta intervjun med Tua som gjordes 2018: https://nickopoet.com/2018/12/08/poetens-lordagssoffa-37-tua-forsstrom/

Sist ut för denna gång är Ser du dem inte? (Söderströms) av Torsten Pettersson (Född 1955) från Åbo, Tammerfors och Helsingfors som numera bor i Uppsala, där han är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Ser du dem inte? är Petterssons andra diktsamling efter debuten Besvärjelse från 1985 och det ska bli spännande att se var denna bok bär mig.

Det är med stabila steg som diktjaget i Ser du dem inte? observerar världen runtomkring sig. Petterson skriver ganska barsk poesi till och från i sin diktsamling från 1987 och bakom den lite hårdbarkade ytan finns kikar solen fram bakom molnen.

Det är nog på det sättet jag som bäst kan beskriva mina intryck efter att ha läst Ser du dem inte? där en brutal verklighet exponeras genom poesins lins.

Den ca sjuttio sidor långa boken känns mastig, men inte för mastig och samtidigt tänkvärld i sin struktur. Utan tvekan har Petterson en egen stil som han redan hade i debutdiktsamlingen, men den här boken känns lite mer luftig i sin tyngd speciellt i de vardagsdoftande dikterna där naturen är närvarande.

Pettersson skriver på sidan 43:

”barfota i det frostiga gräset
ropar hon tre ord
in i mörkrets skål

som spricker –
ett oförstörbart ljus träffar
och bevarar henne”

Ser du dem inte? är helt klart en intressant läsupplevelse och jag kommer läsa mer av Pettersons lyrik framöver.

Här bjuder jag även på en intervju med Torsten Petterson, där vi bland anant diskuterar hans skrivande från förr till nu. Så presenterar sig Torsten för de som inte känner till honom sedan tidigare:

– Jag är Torsten Pettersson, finlandssvensk författare och professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Till min vetenskapliga produktion hör Gåtans namn. Tankens och känslans mönster hos nio finlandssvenska modernister (2001). Den skönlitterära, som belyses i intervjusvaren, består av tio diktsamlingar, tre romaner och en novellsamling.

Hej Torsten. 1987 gav du ut diktsamlingen Ser du dem inte? Din andra diktsamling efter debuten Besvärjelse. Vad är dina känslor kring denna diktsamling idag?

– Jag minns samlingen som hårt slående, närmast desperat, och då jag nu läser i den besannas det intrycket. En dekisfigur som misshandlas av sitt rånoffer mumlar ”nästan leende: / du kan ingenting göra mig / som inte har gjorts förut”.

Och världen som makt och kamp och hot sträcker sig ända in i det som kunde ha varit en naturdikt: ”ett timotejstrå / retar min hud / jag kan förgöra det // i gräsets böljor / en naken kropp/ som spolas över”. Till slut balanseras detta dock av något hoppfullt, i den sista dikten som är en favorit som jag tänker på ibland:

en vårkväll kastar
sig vinden över staden
kajor driver som rök
affischer skuttar över kullerstenar
och har alla ditt ansikte
en sten är ett ansikte
som har sjunkit undan
gatan är en bild av ett flygplan

2

på havets botten:
man ser de brutna
nackarna därinne
vi är det som kommer och går
en mjuk form av sten
mer ensamma än vi vill medge
mer tillsammans än vi förstår
vinden formar
gestalter i lönnens krona
jag är där bredvid dig
alltid

Hur var det att vara poet 1987 i Svenskfinland och vad minns du från poesiutbudet runtomkring dig då?

– Det kändes bra att vara poet för poesin hade hög status som den finlandssvenska litteraturens flaggskepp och kunde räkna med ett halvt dussin förstadagsrecensioner. Det var tiden före prosaboomen då man bara drömde om Den Stora Finlandssvenska Romanen och före den digitala revolutionen som radikalt skulle minska läsningen generellt.

Därtill var det utmärkt för poesins status att de framstående poeterna Peter Sandelin och Claes Andersson skrev auktoritativa recensioner i Hufvudstadsbladet. Mötet mellan dem och den recenserade samlingen var ofta något ovanligt tänkvärt. Utmärkta och engagerade poesirecensenter var också Kalevi Granqvist i Vasabladet, Gustaf Widén i Borgåbladet och – då eller lite senare – Bror Rönnholm i Åbo Underrättelser.

Du hade ju skrivit om lite annat än poesi innan du debuterade som poet med Besvärjelse 1985. Vad fick dig att börja skriva poesi?

– Under tonåren och en god bit in i vuxenlivet skrev jag ingen poesi och var fullt tillfreds med att vara litteraturvetare och i någon mån litteraturkritiker. Men sommaren då jag fyllde tjugofem började poesin komma, tränga fram ur mig utan något skäl som jag kan peka på.

Småningom uppstod tanken på en poesidebut. För den krävdes dock en lärlingstid på fyra år under vilken jag skrev ett par hundra dikter bland vilka jag sållade fram de cirka fyrtio som sedan stod i debutsamlingen Besvärjelse. En egenhet i mina tidiga samlingar var för övrigt det som syns i citaten ur Ser du dem inte?: en självpåtagen regel att i meningarna undvika inledande versaler och avslutande skiljetecken.

Det var för att skapa en boskillnad mellan min intellektuella vetenskapliga prosa och poesin som ett annorlunda sätt att skriva och tänka. Ja, jag kunde rentav tycka att jag överhuvudtaget inte kunde skriva en dikt om jag började med stor bokstav för då skulle en mer intellektuell inställning ta överhanden. Därför stod jag på mig när förlaget ville normalisera typografin.

Nu har det ju gått en del tid sedan din senaste diktsamling Det osynliga som kom ut år 2016 och Skapa den sol som inte finns. Hundra år av finsk lyrik i tolkning av Torsten Pettersson år 2011. Du skriver ju också i andra genrer som du gärna får berätta lite om här, men jag undrar även om du har lagt skrivandet av poesi på hyllan för gott eller om du har någon diktsamling inplanerad för framtiden?

– Jag har ingalunda övergett poesin men den kommer och går och återuppstår i min personlighet så det kan bli längre luckor. Jag brukar säga: ”att skriva prosa är svårt, att skriva poesi är omöjligt eller lätt”. Med andra ord: poesin håller sig ofta undan och kan då inte tvingas fram, för att sedan ibland bryta fram och kännas helt naturlig att skriva.

Mina andra genrer består – förutom vetenskaplig prosa – av Vargskallen och andra berättelser, en novellsamling som går från forntid till nutid. Den blev bra till slut men var så arbetsam att skriva att jag kände att jag inte riktigt var skönlitterär prosaist. Inte än, skulle det visa sig, för när jag närmade mig femtioårsåldern skedde samma spontana genombrott som en gång för poesin: jag började oförhappandes skriva på en brottsroman som skulle bli Ge mig dina ögon (2008), följd av Göm mig i ditt hjärta (2010) – båda finlandssvenska deckare – och Hitlers fiender (2013), en thriller förlagd till Berlin hösten 1938.

Särskilt den första slog från poesin över i andra änden av skalan att nå ut till en publik, inklusive översättningar till nio språk och status som månadens deckare i den renommerade franska spänningsserien Points. Det var förstås roligt men också förbryllande: hur kan jag göra så olika saker och dessutom inte byta genre utan pendla, dvs. även efter prosagenombrottet ge ut diktsamlingen Det osynliga år 2016?

Mitt sätt att försöka begripa detta är att se genrerna som kompletterande utforskningar av två dimensioner i människolivet: romanerna av människan nedsänkt i världens empiri och konkreta detaljer, poesin av människan som en varelse som tänker bortom det empiriska och den förnuftsmässiga inställning som det frammanar.

Poesin är frihetens rike, tankens och känslans rörelse utan den bindning vid kronologi och kausalitet som tenderar att prägla romanformen. Min syn på deckarskrivandet har jag för övrigt utvecklat i en intervju i Horisont 57:3 (2010) betitlad ”Kriminalromanens rika potential”.

Vilken är den senaste diktsamlingen som du läst och vad tyckte du om den?

– Senast har jag läst Långsam musik, ett urval av Jon Fosses dikter i översättning av Marie Lundquist. Jag tycker mycket om den mystiska världsbild som tonar fram men undrar om inte Fosse ibland driver ett vardagligt tonfall – med till synes tomma upprepningar – alltför långt.

Hur tycker du finlandssvensk poesi har mått genom åren om vi speglar det mot utgivningen runt 1987. Var det en topp eller mellannivå eller botten på din skala ang kvalitén i poesin från den tiden?

– Ser du dem inte? håller jag fortfarande högt för egen del men jag har svårt att göra svepande bedömningar av poesins kvalitet över årtionden, bl.a. för att det finns så många typer av poesi. Däremot känns det som om poeternas självkänsla kring 1987 var högre än nu av ovan nämnda skäl och därefter har sjunkit bland annat för att upplagornas storlek allt mer har blivit ett kriterium för framgång och värde.

Möjligen vågade poeterna av detta skäl vara djärvare då än i dag då den hyllade prosaboomen och förlagens mer pressade ekonomiska omständigheter kan alstra en viss känsla av ”ursäkta att jag existerar”. Den kan jag själv förnimma – men också svänga över i en trotsig övertygelse om att vi poeter har något unikt och oerhört värdefullt att erbjuda, oberoende av omgivningens uppskattning.

Avslutningsvis. Du kommer ju från Finland, men bor i Uppsala sen ett tag tillbaka. Hur bra koll tycker du svenskarna har när det gäller finlandssvensk litteratur och i synnerhet poesi?

– Svenskarnas intresse för finlandssvensk litteratur har alltid begränsats till att plocka några russin ur kakan: i olika historiska skeden Runeberg och Topelius, modernisterna respektive Kihlman och Tikkanen. För poesins del är Märta Tikkanen fortfarande känd för Århundradets kärlekssaga, liksom Tua Forsström. Betydligt mer uppmärksammade är dock prosaisterna Kjell Westö och Monica Fagerholm.

Generellt måste det tyvärr sägas att dagens finlandssvenska poesi – och det mesta av prosan – går under radarn i Sverige och att den försvagning av poesins ställning som jag ovan har beskrivit verkar vara ännu mer påfallande i Sverige än i Finland.

Finlandssvenska diktsamlingar utgivna 1987 enligt bibliotekstjänst i Vasa:

Forsström, Tua – Snöleopard
Pettersson, Torsten – Ser du dem inte?
Andersson, Claes – Mina bästa dagar
Högnäs, Kurt – Tunnelbana

Enckell, Agneta – Rum; Berättelser
Wikholm, Gungerd – Aria
Lilius, Carl-Gustaf – BURGUNDISKA SVITEN
Wik, Inga-Britt – Vårarna
Holma, Birgit – Vägen till eremiten

ENCKELL, MARTIN – HIBAKUSHA GO GO
Huldén, Lars – Judas Iskariot samfundets årsbok 1987
Byggmästar, Eva-Stina – Amuletten
Lund, Hjördis – Nattcyklisten
Björkskog, Doris – På vindens villkor

Blomqvist, Greta – Irisögat
Granvik, Erik – Ja roor i ein ring