Lina Hagelbäck (född 1971) är en poet och litteraturkritiker bosatt i Stockholm. Hon är dotter till filmregissören och poeten Jösta Hagelbäck och konstnären Christina Isinger Carlgren.

Lina är aktuell med diktromanen Poetskötsel (Bokförlaget Lejd, 2023) samt med dikthäftet Obekanta årstider (Ellips förlag, 2023). Hon debuterade med den prosalyriska berättelsen Violencia (Brombergs, 2013) som nominerades till Borås Tidnings Debutantpris. Sedan dess har ytterligare åtta diktverk tillkommit. Lina har belönats med Samfundet De Nios julpris (2018) och erhållit Kallebergerstipendiet av Svenska Akademien (2019).

Hej på dig Lina! Hur står det till?

– Hej! Tack, det är bra med mig, men i världen sker så många katastrofer att jag, precis som de flesta människor, är orolig.

Jag läste din prosalyriska debut Violencia (Brombergs, 2013) just efter den kommit ut och blev väldigt inspirerad av dess intensitet och den lyckade mixen mellan prosa och lyrik. Var fick du inspiration till boken från?

– Violencia var essensen av tjugo års skrivande. Min passion för latinamerikansk litteratur spelade också in. Teman som våld, vänskap, mardröm intresserar mig. Feminism, psykoanalys, surrealism, neologismer, besatthet av olika slag.

Att huvudpersonen Violencia delvis var en vulkan känns övertydligt tycker jag i dag, men när jag skrev den var bilden viktig: att sprängas, destruera, förvandlas. Även i uppföljaren Violencia och hennes far (Brombergs, 2015) fortsatte vulkanformen. Vad gäller termen prosalyrik är jag kluven. Tycker att Violenciaböckerna kan kallas diktromaner.

Är du lika färgsprakande som privatperson som din litteratur är? 

– Det är inte upp till mig att bedöma om jag är färgsprakande eller ej. Men jag tror inte på liv i gråskala.

Efter debutboken har du gett ut nio böcker totalt, där poesin tycks ta en stor plats. Vad fick upp dina ögon för poesin från början?

– Min far Jösta Hagelbäck introducerade mig för Gunnar Ekelöf och Birgitta Trotzig när jag var i sexårsåldern. Min mor Christina Isinger Carlgren gav mig diktsamlingar av Kristina Lugn, Katarina Frostenson och Ann Jäderlund när jag var i tonåren. Poesi är att andas, berikas, överraskas, bli rädd och nyfiken på konstruktiva sätt.

Diktsamlingar som du kan läsa om och om igen?

– Migrationer av den mexikanska poeten Gloria Gervitz. Dikter 1985 – 2019 av Ann Jäderlund. Det stora enklas dag: dikt och prosa av den finlandssvenska poeten Gunnar Björling. Dikter av Julio Cortázar, Pablo Neruda, Octavio Paz, Nelly Sachs, Sapfo, Alejandra Pizarnik, Hanna Hallgren, Birgitta Lillpers, Sylvia Plath, Nina Cassian och hundratals andra.

Vad gör du när du inte skriver?

– Läser, ser film, går på teater, lyssnar på författare som läser ur sina egna verk, går på konstutställningar, lyssnar på till exempel Filosofiska rummet (radio P1), umgås med vänner, familj, min make Anders, våra två katter Elsa och Ruben. Samt följer nyheter om vad som sker i världen.

Naturligtvis betyder musik mycket för mig, men jag kan inte ”slölyssna”, jag går in med kropp och själ för Maria Callas, Nina Simone, Silvio Rodriguez, Astor Piazzolla, Nino Rota, Jane Birkin, The Handsome Family, Jorge Cafrune, Bach, Townes Van Zandt, Tom Waits, grekisk, egyptisk och arabisk musik.

Jag träffade och intervjuade din författarkollega Ulrika Nielsen förra veckan i samband med litteraturdagar i Vasa, som du har skrivit ihop diktsamlingen Ömhetsmarker (Schildts & Söderströms, 2017). Hur lärde ni känna varann och hur var det att skriva en diktsamling ihop med Ulrika?

– Vi träffades på en fest hos författaren Vendela Fredricson år 2013 och Ulrika ville läsa Violencia. Vi började umgås och läste varandras böcker. Jag blev väldigt förtjust i hennes Lite borta från platsen där jag talar (Ellips, 2010), men även i henne som person. Hon är rak, arg, öm, beläst, har svart humor, äger ett allvar som fascinerar mig.

Vi började skriva Ömhetsmarker som en dialog i dikt- och dramaform. Sände varandra repliker, dikter, idéer och träffades ofta för att diskutera och undersöka vad vi höll på med. Vi kunde träffas klockan sju på morgonen, dricka kaffe och mousserande vin, skriva mitt emot varandra: det var oerhört lustfyllt. Vi blev irriterade, strök i textsnitt, begick övergrepp på varandras dikter samtidigt som vi skrattade i milt vansinne: glada över vår jävla eventuellt inbillade talangfullhet.

Vi var vilt inspirerade av Marguerite Duras, Friederike Mayröcker och Hélène Cixous under den tiden. Det är fortfarande underligt att poeter inte skriver oftare tillsammans.

Tror du att det blir något mer samarbete med Ulrika el med nån annan poet när det gäller skrivandet för dig i framtiden?

– Ulrika och jag har löst talat om att någon gång skriva en bok tillsammans igen, det vore en dröm.

Kan du avslutningsvis berätta lite om in din senaste diktsvit Obekanta årstider (Ellips, 2023) och diktromanen Poetskötsel (Lejd) som även kom ut i år.

– Obekanta årstider består av 63 korta dikter och är en lek med meteorologi, väderfenomen. Dikterna sveper över naturens humör: Det ilskna hos ängen, jäsningsprocesser, en fredag med tygelfrihet och våld i hemmet, havet: dotterdelarna / fria från tejp och magma / månaden maj överallt: välsvarvad med inbakad fläta.

Poetskötsel är en diktroman, ett drama som genom 20 kapitel skildrar en korttidsterapi. Boken handlar inte främst om psykisk sjukdom utan är en saga, en lyckosam intimitet rent platoniskt mellan en psykoterapeut och en patient. Nästan allt de talar om rör litteratur och skrivande.

(Foto: Cato Lein)

Här kan ni även få ta del av Lina som läser upp dikter från Obekanta årstider: