”Utandningens konstart är en poetisk gestaltning av sexton små glasriken i sydöstra småland”, står det på baksidan av Björn Wickenbergs splitternya diktsamling Utandningens konstart.

Man blir väl lite nyfiken i en strut av en sådan sammanfattning av en diktsamling, inte sant?

Dikter om glesbygd som människor flyttat från och som överlever genom sin historia är vad som serveras på ett silverfat framför min blick, då jag gräver ner mig i Utandningens konstart. Wickenberg skriver inledningsvis i dikten Den svarta hunden går fri:

”de är 168 i senaste statistiken
exakthet har betydelse
att det sitter en skruv i varje borrat hål
betyder att det håller samman

för varje hus som är bebott
står ett hus tomt och tyst
för varje glas som fylls till bredden
bränns ett glas i ugnen”

Det är på ett ömsint och detaljerat vis som Wickenberg guidar läsaren genom ett slumrande landskap där minnena är minst lika viktiga (om inte mer) än nuet. Jag blir direkt ivrig att besöka platserna på riktigt efter att ha fått ta del av observationer och händelser kring glasbruk i bland annat Bergdala, Älghult och Johansfors som Wickenberg skriver om med precision och närvaro. Citerar här några rader från en bit in i dikten Mörkret faller:

”älvar åar bäckar
hon umgicks en tid med vattendrag
och lärde sig om hösten
att flytta löven motströms

en kväll är hon ensam i bussen
i lokaltrafikens sista utmark
hållplatserna har skrivits för henne
när bussen rullar in i byn har hon somnat

hon har glömt att trycka för stopp
men chauffören stannar ändå
i ett språk som bryts av stjärnans ljus:
”härute vet man var alla ska av”

Jag tycker att Utandningens konstart är en ytterst behaglig diktsamling som fångar det förgångna utan att bli för sentimental. Det är lätt att leva in sig i dikterna som klär bokens sidor och det känns nästan vemodigt att lämna diktsamlingen när man har läst klart den.

Wickenberg visar än en gång att han är en skicklig poet som både behärskar bredd och vidd i sitt författarskap.