Efter att ha plöjt genom x antal finlandssvenska diktsamlingar genom åren, hittar jag ibland poeter som inte går i de traditionella fotspåren när det gäller lyrik från de tusen sjöarnas land.

Ett exempel på en sådan poet är Jan-Christer Wahlbeck från Borgå som gett ut över tio böcker genom åren – nu senast en tre diktsamlingar på Basam Books som både är skrivna på svenska och finska.

Den äldsta boken (av de tre) heter Mänsklighetens framtid (2017), där Tomas Mikael Bäck har skrivit förordet som bland annat innehåller följande rader: ”Jan-Christer Wahlbeck har definitivt etablerat sig som en personlig och särpräglad diktare. Wahlbecks poetiska idiom har tyngdpunkt på det konkreta, det plastiskt återgivande, det musikaliska och filosofiska.”

Det låter väl lovande, eller hur? Efter några sidors läsning in i Mänsklighetens framtid känns det som om jag klivit in i en hypnotisk dimma av ord och meningar som klamrat sig fast i varandra tillsammans med Wahlbecks långdikter som bildar en helhet genom kapitlena.

Wahlbeck skriver: Shamantrumman/binder samman/solen och månen/jorden och himmelen/djuren och människorna/naturen och gudomligheten. Det är nästan som att falla lite i trans när jag läser Mänsklighetens framtid som har mycket hopp i sig för en trasig värld. Wahlbeck skriver vidare: Skönheten kan ingen förstöra/skönheten kan ingen stjäla/skönheten kan ingen besegra/skönheten kan ingen undfly.

Uppriktigt sagt så behöver jag läsa just den här sortens poesi i mitt liv för tillfället, då nyheterna bara blir mörkare och mörkare och världen tycks gå med raska steg mot sin undergång.

Det märks att Wahlbeck har arbetat som psykolog i hans dikter. Det finns en terapetisk ton som bäddar in hans diktlandskap i en behaglig dimma som leder fram till förändringar av det bättre på ett eller annat sätt. Jag tror det bästa sättet att beskriva det jag skriver om är att citera några rader till från Mänsklighetens framtid: Genom lidande och bristfällighet/träder människans mänsklighet fram.

Jag måste säga att jag blev uppfylld med positiva tankar efter att ha läst Mänsklighetens framtid. Det känns lite som att tankelandskapet har varit på nåt spa efter läsningen.

Den gåtfulle mannen från ingenstans (2021) är alltså Wahlbecks förra bok och på baksidan av bokpärmen läser jag: ”Den gåtfulle mannen från ingenstans är en poetisk berättelse. Jan-Christer Wahlbeck lyfter fram frågor, vilka vi alla borde ställa oss själva, till vilka vi borde leta efter svar, till vilka vi hoppas att vi finner svar. Den gåtfulle mannen från ingenstans ifrågasätter saker vi anser vara självklara och erbjuder nya, förundransvärda synvinklar på världens fenomen.”

Mina första reaktioner efter att ha läst ut Den gåtfulle mannen från ingenstans är att det här är lite av en guldgruva för filosofer som gillar poesi eller poeter som är intresserade av filosofi. Att få följa med huvudpersonens resa genom boken, dvs Den gåtfulla mannen från ingenstans är nog ett poetiskt äventyr i sig själv som skiljer sig en hel del från annan finlandssvensk lyrik som jag som sagt var läst tidigare.

Det känns både krävande och samtidigt avslappnande och att läsa boken, som har nån slags hypnotisk framtoning i diktspråkets uppbyggnad som Mänsklighetens framtid också hade.

Jag läser vidare om den Gåtfulle mannen från ingenstans som håller på att drunkna i alla frågor som t.ex: Meningen med meningslösheten/ordningen i ett gränslöst kaos/att förutsäga det oförutsägbara. Jodå, nog svettas skallen rejält, då jag läser Den gåtfulle mannen från ingenstans som växer samman mer och mer i sin korsbefrukning av poesi och filosofi.

Jag tror uppriktigt att Wahlbergs bok från 2021 är en sådan som man antingen blir helt såld på eller så orkar man inte läsa den överhuvudtaget. Det känns som det inte finns nåt annat alternativ och för min egen del, så känner jag mig som ett Ufo efter att ha läst ut den. På ett bra sätt alltså och det är med spänning som jag nu ska ta del av Wahlbecks senaste diktsamling som är en trilogi i en bok vid namn Om allting, ingenting och någonting (2023).

Wahlbeck skriver inledningsvis i Om allting, ingenting och någonting:

”Ett liv ensam och i tomhet
eller otaliga liv tillsammans
med människor nära och fjärran
med naturens andra slags varelser
med växande eller döda ting
med verklighet och fantasi
med förutsägbara händelser
med meningsfulla upplevelser
med känslig längtan efter kärlek”

När jag börjar läsa Om allting, ingenting och någonting, så hamnar jag nästan direkt i en liknande dvala som från Wahlbecks två tidigare böcker som jag nyss läst och recenserat. Är det nån hypnos som är dold i texten börjar jag undrar, men lika fort dras jag tillbaka in i dikterna som växter fram som klätterväxter genom sidorna.

Boken är uppdelad i tre delar – Om allting, ingenting och någonting, Osannolika fantasier och Äkta längtan till döds.

Jag har för det mesta uppfattat mig själv som frågvis, men jag tror att diktjaget i Wahlbecks tre senaste böcker är aningen nyfiknare på frågor som jag själv inte ens tänkt på. Eller vad sägs om rader som: Varför oroar sig vattenglaset/och varför är äpplet självsäkert?

Det krävs nog en hel del fanatsi för att komma på såna rader och medan jag fortsätter läsa Om allting, ingenting och någonting snurrar mina tankar ut i en ändlös rymd av frågetecken och hybrider av den verklighet som jag en gång lärt känna.

Wahlbeck skriver både om Björkar och tallar och frågar sig vidare om Varför skuttar haren mellan äppelträden. Jag inser här och nu att frågorna aldrig tar slut ju mer man gräver i dem. Så det gäller ju att gräva i rätt jord för att behålla förståendet.

I den andra delen – Osannorlika fantasier tornar små berättelser fram tillsammans med rader av poesi lite här och där och när jag väl börjat läsa vill jag inte sluta för det känns som det egentligen inte finns några slut i Wahlbecks berättelser, snarare glimtar av tidsbitar i ett evighetspussel.

Den sista delen i trilogin – Äkta längtan till döds, som har den finska titeln: Kuolemaan saakka kestävä aito kaipaus (Nu har alla ni svenska läsare fått lära er lite finska idag…) börjar med att Ett barn väntar på att få anlända. Varje cell glimmar av iver och sänder vänliga signaler vida omkring. Livets grundpuls vibrerar i all stillhet gömd för nyfikna ögon. Det hela sker med en naturlig självklarhet och utan oro för möjliga svårigheter eller motgångar. Solen låter sina strålar finna till barnet djupt inne i sin mor.

Här är det till en början mer genomgående prosa genom sidorna som handlar om ett barns uppväxt och vilka val det kan stå framför och vidare ut över livet runtomkring det. Wahlbecks texter känns återigen ifrågasättande.

Naturen glittrar till i bakgrunden mot de frågeställningar som sveper ut över sidorna som mot slutet av boken känns mer och mer filosofiska än poetiska, fram till de sista dikterna som klär Äkta längtan till döds.

Jag känner mig både yr och upplyst efter att ha tagit del av Mänsklighetens framtid, Den gåtfulle mannen från ingenstans och Om allting, ingenting och någonting. Det känns som att efterarbetet i sinnet har satts igång efter läsupplevelserna och jag upplever att Wahlbeck har en viktig roll i den moderna finlandssvenska litteraturen.