Hej Rickard. Du har ju bland annat gett ut din debutdiktsamling tundra på Ellips tidigare i år. Kan du först och främst berätta lite om framkomsten av boken och vad dina intryck är av den nu när den landat ordentligt på bokdiskarna?

– En del av boken har legat utspridd i anteckningsblock och dokument i datorn i många år, före jag fann den röda tråd som skulle sammanfläta texten till en diktsamling om missbruk, medberoende, meningssökande och utanförskap.

När jag studerade till musikpedagog vid Yrkeshögskolan Novia, fungerade poeten Ralf Andtbacka som en poetisk mentor åt mig och gav mig den feedback som jag behövde för att skriva mer fokuserat. Det visade sig att kärnfrågan – ett avlägset Merkurius, synlig för blotta ögat – fanns där hela tiden, dold i anteckningarna bland döende stjärnor och mörk materia.

Strax innan tundra gavs ut led jag av grymma födslovåndor, men dagen efter bokreleasen kändes allt hur naturligt som helst. Jag är nog fortfarande ovan med epitet såsom poet och författare, men förhåller mig pragmatisk till titlar och säger morskt att det är en del av mitt konstnärskap.

Jag kan dock erkänna att jag fortfarande får ett litet rebelliskt leende på läpparna, varje gång jag skriver in ordet poet i författar- och artistpresentationer när jag ska uppträda någonstans. Jag är väldigt glad att tundra har mottagits så väl av kritiker och läsare och känner mig motiverad att skriva mer.

Förutom skrivandet så är du ju en kulturarbetare som tycks ha många järn i elden. Berätta gärna lite om vad du sysslat med de senaste åren inom det kulturella?

– Jag har skrivit, komponerat, läst, lyssnat och skrivit. Främst låttexter och dikter, men också andra projekt och samarbeten som jag kan berätta om vid ett senare tillfälle vartefter de blir aktuella. Jag har lärt mig ruva på idéer och låta dem långsamt växa tills de är mogna.

I det moderna samhället ska allting spottas ut så snabbt som möjligt, och detta känner jag att jag instinktivt vill motverka. Konst, i varje fall min konst, måste ta sin tid, samtidigt som jag vet att något så oåtkomligt som perfektion inte existerar.

Senast vi diskuterade, var jag aktuell med ett soloalbum – nu är det den nyutgivna diktboken tundra. Men jag har hunnit med så mycket annat sedan 2018. Jag har komponerat musik till pjäsen ”Under liten himmel” som handlade om sömnpredikanten Maria Åkerblom, jag har gjort filmmusik till novellfilmen ”Lovsång till åldrad väninna”, jag har samarbetat med Moomin Characters och olika artister och författare, samtidigt som jag utbildat mig till musikpedagog på Yrkeshögskolan Novia och filosofie magister i musikvetenskap på Åbo Akademi.

Jag har helt oplanerat börjat engagera mig mer i olika tvärkonstnärliga projekt de senaste åren. Jag tycker de bidrar kreativt till min verksamhet som frilansande konstnär, musiker, författare osv. Dessutom har jag lärt känna flera intressanta personer och konstnärer, vilket öppnat fler dörrar och möjligheter.

I vintras gjorde jag en show med satirikern och ståuppkomikern Alfred Backa och i somras gjorde jag ett samarbete med Arvid Mörne-vinnaren Alexandra Harald (alias Li Taiga). Jag och Li Taiga gjorde tillsammans ett tvärkonstnärligt, intermedialt verk inom ramen för visuell poesi åt Kontradiktion, en digital tidskrift för experimentell poesi (https://kontradiktion.fi). Liksom samarbetet med Backa fann jag kollaborationen med Li Taiga särskilt spännande och givande. Samarbeten öppnar ständigt nya världar som gör avtryck i den egna sfären.

Diktsamlingar som du uppskattat på senare tid? Några poeter som stuckit ut extra mycket enligt dig?

– Ralf Andtbacka är briljant i allt han skriver. Dürers hare (2022) är djuplodande och underhållande läsning, men de senaste åren har han, vid sidan om böcker utgivna på finlandssvenska förlag, också gett ut ett begränsat antal böcker på det egna förlaget Duck Press. Till dessa hör böckerna Avnämnandet (2020), Bok av råd (2020), Bok av tröst (2022) och Bönematriserna (2022). Om man lyckas få tag i någon av dessa sällsynta utgåvor, ska man känna sig lyckligt lottad. Förutom Andtbackas böcker tycker jag mycket om Ulrika Nielsens Tingen (2022) och Matilda Södergrans Nell (2021).

(Fotograf: Frank A. Unger)