Det har blivit dags att recensera ännu en debutant inom poesins värld och denna gång heter poeten i fråga Ylva Gripfelt.

Gripfelt är född 1985 och bor i Malmö (som så många andra poeter också tycks göra) och Ellerströms skriver bland annat följande om Det gudomliga tillståndet på sin hemsida: ”Det gudomliga tillståndet utforskar förhållandet mellan barn och förälder, makt och maktlöshet, språk och tystnad. Med ett subtilt och åter­hållet språk fångar Ylva Gripfelts dikt underlägsen­hetens konstitution – hur den känns, luktar, ljuder.”

En grymt jobbig bok, men rejält välskriven – är mitt första intryck efter att ha läst Det gudomliga tillståndet. Det är inte nån poesi att bli munter av som Gripfelt har skrivit. Snarare en resa ner i en orolig verklighet som snuddar på mardrömskänsla, sett ur ett barns perspektiv.

Minimalismen lyser genom bokens ca nittio sidor och när jag börjat läsa vill jag fortsätta läsa till slutet, för att se hur denna snudd på hypnotiska diktsamling slutar (Glöm allt som heter lyckligt Hollywood slut).

Som läsare av Det gudomliga tillståndet får jag följa med ett barn som minst sagt lever under mindre mysiga förhållanden. Barnet lever själv med sin pappa som inte verkar må så bra, vilket påverkar barnets trygghet ända ut till fingerspetsarna.

Det skickliga dikthantverket i sig själv, gör att man faktiskt kan uppleva barnets vilsenhet och oro i dikterna. Man kan inse hur mycket av allt från den vuxnes rörelser eller sätt att tala på kan påverka barnet väldigt negativt.

Naturen som speglas i bakgrunden fungerar lite som en tavelram till den avskalade poesi som Gripfelt frammanat och den känns som en tröst och en trygg plats, där diktjaget kan andas fritt. Gripfelt skriver en bit in i Det gudomliga tillståndet:

”Jag springer och fåglarna slår upp

Ur det höga gräset kommer en djup värme”

Det gudomliga tillståndet är en diktsamling som speciellt småbarnsföräldrar borde läsa för att få mer insikt i hur barn kan uppfatta sina föräldras sätt att bete sig. Eller såklart lyrikintresserade som vill se hur man skriver skicklig minimalistisk poesi med både udd och nerv.

Det ska bli väldigt intressant att se vad Gripfelt hittar på i sin framtida poesi, efter en sån här lyckad minimalistisk debutdiktsamling.