Vilket dramatiskt år 1986 var – Tjernobylolyckan, Olof Palme blir mördad och Iron Maiden släpper sitt lilla mästerverk Somewhere in Time.

När det gäller finlandssvensk lyrik var den inte lika dramatisk som dessa händelser från mitten av det gyllene åttiotalet, men nog var det en redig mix av poesi som såg dagens ljus det året.

Först ut från 1986 är Livstecken (Schildts) av den piprökande Ole Torvalds (1916-1995) från Ekenäs som senare i livet hamnade i Åbo som redaktör för Åbo Underrättelser.

Torvalds debuterade som poet redan 1939 med diktsamlingen Vi sjunger inte för dem och gav ut ett tiotal diktsamlingar och noveller under sin livstid. Livstecken är hans näst sista bok.

Jodå, Torvalds känns rätt stabil i sin poesi. Kanske lite för stabil för sitt eget bästa i Livstecken. Någon passion till själva poesin känner jag knappt i hans dikter och det känns lite som att ”här kommer jag och ska berätta hur saker och ting fungerar” i hans sätt att skriva poesi.

När jag läser Livstecken får jag följa med diktjaget från ögonblicksbilder av naturen till en panorama över livet i skärgården och vidare till författarens uppfattningar av myter och önskningar. Vardagen är en viktig ingrediens i Torvalds lyrik och även möten mellan människor.

Det är bara det att poesin känns lite för torr för min smak. Som ett kneckebröd utan smör eller pålägg.

Kommer dock att kolla upp Torvalds tidigare diktsamlingar för att se hur de skiljer sig mot hans senare diktverk. För skriva kunde han ju.

En annan poet som varit med ett tag är Ulla Olin (1920-2009) från Tenala (Raseborg) som flyttade till Nässjö i Sverige i slutet på 40-talet. Olin debuterade som poet samma år som Torvalds med diktsamlingen Vårbrytning. Hon skrev ungefär dubbelt så många böcker som Torvalds och Vintertvätt (Schildts) som jag läst handlar bland annat om barndomsupplevelser, kvinnoöden och kampen för hemhörighet.

Spontant så gillar jag Vintertvätt mycket. Olin skriver inledningsvis i dikten Svensk frukost:

”Brödfatet på bordet och lättmjölken / – en literförpackning i brunbetsat/ träställ – mot den gröna vaxduken/ på björkbordet som omges av/ fyra karmstolar modell Småland”

Prosapoetiskt ända ut i fingerspetsarna och rader som ger mersmak om du frågar mig. När jag fortsätter att läsa vidare i Vintertvätt får jag även träffa på bland annat Fredrika, Olga och Den besatta. Det är med glimten i ögat och ett gott dikthantverk som Olin lyckas manifestera en mer än godkänd helhet i Vintertvätt som är lika läsvärd 2023 som 1986.

Diktsamling nr.3 för denna gång är Vattenhjulet av Solveig Von Schoultz (1907-1996) från Borgå (där jag också bott en gång i tiden…men det är en annan historia).

Schoultz debuterade 1940 med diktsamlingen Min timme och det blev en rejäl bunt böcker efter det ink. bland annat prosa, barnlitteratur och läromedel. Svenska Folkskolans Vänner anordnar förövrigt Solveig von Schoultz-tävlingen årligen där man får lämna in både lyrik och novellbidrag: (https://www.sfv.fi/sv/tavlingar_pris_stipendier/tavlingar/solveig/)

Så man kan ju säga att mina förväntningar är ganska höga då jag tar del av Vattenhjulet (Schildts) från 1986. Håller då boken måttet?

Svaret är jo, som man säger i Norrland. Von Schoultz skriver sin lyrik med både hjärta och närvaro och varje dikt i Vattenhjulet är som ett litet äventyr inramat i poesins tavelramar.

När jag läser Vattenhjulet får jag ta del av både Den melankoliske vintergetingen och Fru Back och att inte förglömma ett besök till Offerkällan. Men det finns så mycket mer än så i diktsamlingen framför mig. Von Schoultz skriver i dikten Horisonterna:

”Kossorna betade idogt med svängande svansar
ryggarna spred sina horisonter längs ängen
ängen och skogsbrynet vilade lugna linjer
och sömnen i mig blev klöver.”

Trots att Vattenhjulet är en liten diktsamling på ca sextio sidor, så känns den betydlig längre än så. Det här är en bok jag är väldigt tacksam över att ha läst och en författare jag kommer komma tillbaka till fler gånger i framtiden. En poet som kunde skriva lyrik om allt möjligt i livet på sitt eget sätt.

Jag har nu kommit till nästa diktsamling från 1986 och det är Den Förnekade Bilden (Söderströms) av Bodil Lindfors (Född 1951, Åbo).

Lindfors debuterade som poet med diktsamlingen Trädgård i förvandling 1976 och har totalt gett ut nio diktsamlingar, en essäsamling och en prosabok. Den förnekade bilden är den sjätte boken i ordningen och det är första gången som jag stiftar bekantskap med denna poet.

Jag måste medge att jag gillar Den Förnekade Bilden mycket. Det är en drömsk vardag som tornar upp i boken framför mig, där den prosapoetiska texten känns både stillsam och intensiv på samma gång. Med andra ord lyckas Lindfors med att föra samman fler dimensioner i sin lyrik som ger mersmak för den kräsna poesiläsaren.

Den nästan 80-sidor tjocka diktsamlingen rymmer mycket och känns väldigt genomarbetad. Som läsare får jag ta del av bland annat Skogens vilda blod och en ilandfluten barkbåt. Det är med en skicklig detaljrikedom som Lindfors målar upp sitt poetiska landskap, där hon skriver vidare om rönnbärsgele i små burkar och ansikten av snö.

Jag uppskattar den bredd och vidd och den helhet som Den Förnekade Bilden frambringar. Det här är en diktsamling som jag kan lära mig mycket om poesins strukturer från.

Den sista diktsamlingen för denna gång är Flyttfågelns flykt (Författarnas andelslag) av Lena Asplund (Född 1965).

Asplund skriver inledningsvis i bokens första dikt:

”Att flyga
är ingen konst
fastän man inte äger några vingar
bara man hittar lyckoklöver
i den stelnade betongen”

Jodå, det finns rejält med dramatik från första till sista sidan i Flyttfågelns flytt som innehåller kraftfulla rader om att gå vidare inom olika områden i livet. Diktjaget frustar och fnyser och vrider och vänder på livets stenar som lagts ut på vägen framför sig och det är ingen dans på rosor som det skrivs om.

Jag följer med diktjaget från Sensorisk deprivation till Resan till Ingenmansland och nog har Asplund lika mkt fantasi som hon är en skicklig poet.

Flyttfågelns flykt är bra skriven lyrik som mycket annat som är utgivet på f.d förlaget Författarnas andelslag och jag vet inte riktigt vad jag har att gnälla på om boken.

1986 var med andra ord ett rätt lyckat och varierat år när det gällde utgivningen av finlandssvensk lyrik. Nu har jag ju inte läst alla diktsamlingar från det året och kompleterar detta avsnitt med en lista på utgivna diktsamlingar som jag hittat från 1986. (Tyvärr lyckades jag inte få en intervju denna gång, med någon av de poeter som var aktuella med diktsamlingar som jag recenserade nyss. Hoppas på bättre lycka nästa gång, då jag ska skriva om poesi från 1987.)

Finlandssvenska diktsamlingar från 1986:

Red. Claes Andersson och Bo Carpelan: MODERN FINLANDSSVENSK LYRIK : EN ANTOLOGI
Rein, Carolus – DEKADER, EKOLOD : URVAL I LYRIK 1954-1984
Ara, Agneta – GLÖMSKA, ELD
Salmen, Leif – IKON
Lindfors, Bodil – Den Förnekade Bilden

Bäck, Håkan – Du är mer än regnet
Torvalds, Ole – Livstecken
Hedman, Kaj – Mörk glädje
Renvall, Viola – Färdvägar : dikter i urval 1929-1983
Bäcksbacka, Mary-Ann – MINNS DU SHUNANGXI?

Sandelin, Peter – Den vita orten
Olin, Ulla – Vintertvätt
Schoultz, Solveig von – Vattenhjulet
Holmberg, Maj-Lis – O LJUSA JORDISKA MORGON : RÖSTER FRÅN EN KYRKOGÅRD
Klinkmann, Sven-Erik – Stenen och havet

Lindén, Gurli – Den splittrade båten
Byggmästar, Eva-Stina – I glasskärvornas rike
Aspfors, Lena – Flyttfågelns flykt
Björkman, Lolan – Lyxrestaurangen
Bäck, Tomas Mikael – Flytande avsatser

Björk, Elvi – Förr och nu
Granholm, Gerda – Talande morgon : dikter i urval
Westman, Martin – Årstider
Westö, Kjell – Tango orange