Teresa Wennberg (Född 1944) är en svensk konstnär och poet från Stockholm som bland annat arbetat med videokonst sedan 1977. Wennberg är aktuell med haiku-diktsamlingen The dance of the dragonfly / Trollsländans dans (Fri Press).

Hej Teresa. Hur har din sommar varit?

– Min sommar har bestått av en mix av strömmande tårar, grova svärord och starka droger pga min brutna axel som gjort infernaliskt ont och gjort mig rejält rörelsehindrad. Nu är det lite bättre, men det har varit näst intill outhärdligt.

Du gav ju ut The dance of the dragonfly / Trollsländans dans i våras. En väldigt bra diktsamling om du frågar mig. Vad tycker du själv om den?

– Tack för komplimangen! Jag tycker mycket om den korta och koncisa formen i haiku, med sitt drag av Zen-Buddhism. Det är roligt och inspirerande att försöka komprimera en upplevelse i 5-7-5 stavelser.

Jag tycker om denna bok, men också den förra En trädgårdsmästares tankar/Reflections of a Gardener som utkom 2019, mitt i pandemin.

Du har ju ett redigt CV ang ditt konstnärskap och har gett ut några diktsamlingar förutom det. Ser du dig själv lika mkt som konstnär som poet eller hur tänker du om det?

– Jag har slukat böcker sen jag lärde mig läsa. Jag skrivit sen jag var liten. Fört dagbok sen jag var 13 år. Tecknat och målat sen jag var liten. Så jag är väl bådadera, om man får vara så förmäten.

Hur skulle du beskriva din poesi för de som inte känner till din lyrik sedan tidigare?

– I mina haiku försöker jag fånga ett – flyende – ögonblick, gärna med en liten kullerbytta i sista raden, en överraskning, en vändning, ofta inspirerad av den omgivande naturen (har en stor trädgård) och mina iakttagelser där. Försöker göra dessa till en metafor för något mer allmängiltigt, som kan gälla oss alla. Spindeln och dens nät, den kalla månen, min skugga, koltrastarna som flyger hit och dit…

Men jag skriver också längre dikter med en lite sorgsen underton, som är mer kallt observerande och ofta tar upp ”den svarta dörren” som öppnas en gång och sedan stängs för alltid. Hur allting är så föränderligt och så kort och intensivt och så smärtsamt.

Poeter som inspirerar ditt skrivande?

– Så här på rak arm: Gammal och modern japansk haiku, Michaux, Mary Oliver, Harry Martinsson, T.S.Eliot, Sylvia Plath, Thomas Tranströmer, JR Jimenez, Octavio Paz, García Lorca, Fernando Pessoa, Pär Lagerkvist.. många många fler. Nutida spanska, sydamerikanska och katalanska poeter. Jag läser poesi varje dag, ofta samma om och om igen, som en sorts mantra.

Michaux var f.ö. både en lysande skribent och en superintressant konstnär.

Kan du berätta lite om ditt konstnärskap. Det är ju minst sagt mkt du hunnit med om genom åren…

– Jag drivs framåt av ett slags desperat raseri, fortsätt fortsätt, med risk för att bli dilettant (andra får avgöra detta) men jag är igång jämt, även när jag ”sover”.

Jag arbetar mycket i drömmen. Tiden är min ärkefiende, som ständigt hotar mig med sitt Damoklessvärd. Döden och att förlora en kär varelse människa eller djur sysselsätter mycket mina tankar.

Avslutningsvis, vad är poesi för dig?

– Att få någon annan att se skönheten som är, överallt, mitt framför oss. Att kunna destillera en upplevelse, sätta rätt ord till sina tankar , till sina förnimmelser. Att kunna beskriva sin omgivning med distans OCH kärlek.

(Författarfoto: Adrienne Florman)