Viveka Enander är född 1967 och bor i Göteborg. Hon forskar om mäns våld mot kvinnor, och debuterar som poet med diktsamlingen Bestjärnade bekännelser (Ekström & Garay).

Hej Viveka. Du debuterar med diktsamlingen Bestjärnade bekännelser (Ekström & Garay) som släpps idag, den första september. Vad fick dig att börja skriva poesi?

– Egentligen började det någon annanstans och för att antal år sedan. Efter möte med Anselm Kiefers konstnärskap började mitt huvud fyllas av olika installationskonstverk. Men jag har ingen konstnärlig utbildning, kan inte ens teckna och än mindre räkna då jag har dyskalkyli.

De bara hängde där i mitt huvud, tredimensionella och ogenomförbara. Det finns en plats jag går förbi på vägen till en av mina arbetsplatser, som ropar efter att få ett konstverk iscensatt. Jag funderade mycket på vad jag skulle kunna göra där.

En dag kom jag på det: en ljusinstallation, med poesi om och bilder av rymden, något jag faktiskt skulle kunna genomföra. Då tänkte jag mig självfallet enbart andras dikter, hade inte skrivit poesi annat än i ungdomen, och vem har inte det? Men plötsligt öppnades, en natt i november, en lucka i mitt huvud ur vilken dikter ur rymden trillade ut…

Vad hände med ljusinstallationen efter att boken blev skriven?

– Den har jag fortfarande kvar i mitt huvud, i väntan på världen: Kometen kommer snart…

Ekström & Garay skriver följande om din debutdiktsamling: ”I Bestjärnade bekännelser möts elektronerna i mörkret och expanderar universum medan dystopi och eufori leker med varandra. Samlingens dikter ställer mäns våld mot kvinnor sida vid sida med astronomi, och resultatet blir en egensinnig och omtumlande helhet.”

Det är stora och allvarliga ämnen du skriver om och efter att ha läst din bok (recension kommer framöver), så måste jag ju säga att du har lyckats riktigt bra med att få helheten att fungera med upplägget. Kan du berätta lite om bokens framkomst?

– Jag vet inte vad jag ska berätta annat än att dikterna kom till mig varje natt, mellan klockan tolv och två, i tre månaders tid. Jag försökte tvinga mig själv att sova var tredje natt, jag har två jobb att sköta, men det gick inte alltid att trycka igen luckan. Det är klart att jag har arbetat med texterna, vänt och vridit på bilder och klanger, men de kom från en för mig helt okänd plats.

Det gläder mig att du ser en helhet, för i efterhand kan jag se olika teman och mer eller mindre tydliga delar. Fint om de också bildar en helhet.

Du har ju skrivit en del facklitterära böcker tidigare. Berätta lite om dem.

– Professionellt har jag arbetat med – eller snarare mot – mäns våld mot kvinnor i hela mitt vuxna liv och de fackböcker jag skrivit, främst ihop med Carin Holmberg, har handlat om våldsutsatta kvinnors uppbrottsprocesser. För tillfället arbetar jag med ett forskningsprojekt om dödligt våld i nära relationer. Både dessa teman återspeglas också i Bestjärnade bekännelser.

Vad är poesi för dig?

– Något bortom, ett varande. Poesi är. Punkt.

Diktsamlingar och poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Edith Södergran, hon är min litterära följeslagerska, vilket jag också skriver om i diktsamlingen: ”Du går med mig genom hela livet”… Jag återkommer alltid till hennes klara röst. Och apropå klarhet så uppskattar jag liksom så många andra den enkla klarheten hos exempelvis Tranströmer och Aspenström, föga originellt.

Som ung förläste jag mig fullkomligt på Gunnar Ekelöf. Men det är mycket länge sedan och inget som jag skulle tro inspirerat mitt skrivande. Någon som fullkomligt golvat mig nyligen är Aya Kanbar, hon är brilliant.

Vad är det som du uppskattar mest i Edith S poesi förutom hennes klara röst?

– Svårt att svara på men det är ju något som… svindlar, när man läser Södergran. Hon är just utomjordisk. Men samtidigt fast förankrad i kvinnliga villkor rådande då och till viss del även nu.

Min sista fråga till dig för denna gång: Hur är din relation till finlandssvensk poesi?

– Igen, Edith Södergran… borde läsa lite mer av de andra modernisterna, Diktonius har jag bara snuddat vid och Björling väntar på mig. Sedan finns det förstår väldigt mycket annat att utforska, jag tycks ha fastnat i förra seklet!