Hej Emma. Du är en österbottning bland ett gäng svenskar som medverkar i Vendels antologi Ny Poesi som släpptes nyss. Hur trivs du i sällskapet där och vad tycker du om antologin som helhet?

– Jag tycker själv väldigt mycket om min dikt ”En jävla cirkus”, så jag är glad att dikten hittade ett hem i Vendels antologi Ny Poesi – även om jag som enda finlandssvenska österbottningen känner mig en aning udda i sammanhanget. Dock är min dikt i väldigt gott sällskap, det finns många bra dikter som jag vill läsa om och om igen!

Några av dem är bidragen av Einar Ehn-Briem, Karin Råghall, Azadé Azad, Anna Carlén och Malin Strinnholm – som i jämförelse med mitt bidrag alla är helt annorlunda. Samtidigt är det precis det här smörgåsbordet i antologin som ger ett sken av den riktning dit den svenska poesin är på väg. Jag hoppas att läsare kommer hitta nya favoriter i boken och att de kanske får chansen att följa helt nya författarskap från början.

Vad är poesi för dig?

– Poesi är ett kreativt uttryck som förmedlar något sant, något som drabbar en känslomässigt, något som väcker tankar och känslor. Det kan också vara intellektuellt stimulerande eller bara rent ut sagt, något magiskt. I vilket fall som helst kommer poesin djupt inifrån, det är något som är absolut mänskligt. För vad vore ens mänskligheten utan poesin? Poesin är ju något kännetecknande för vår själ.

Poesi är allt, och det är viktigt, så därför är det synd att så många säger att de inte förstår sig på poesi och därför inte läser genren. Kanske kan antologin Ny poesi vara till hjälp här; den som vågar sig på att läsa boken kanske inser att det finns många olika röster och stilar inom poesin, det gäller bara att hitta det som tilltalar en själv.

Poeter som inspirerar ditt skrivande?

– Jag inspireras brett av poesi, prosa, film och teve-serier, samt nyheter och populärkultur; så det tenderar att bli en salig blandning. Jag är väldigt visuell som person, så bildspråket är viktigt för mig, men kanske precis därför beaktar jag också verktyg från scenpoesin, även om jag inte direkt skriver poesi för scen.

I övrigt använder jag prosa som inspiration för gestaltning, viktiga verk för mig är George Orwells 1984, Margaret Atwoods Handmaid’s tale och i princip allt av Becky Chambers. Jag läser också mycket av det som kommer ut på finlandssvenskt håll, både poesi och prosa.

Min bakgrund är akademisk och det var där jag först läste Harry Martinsons Aniara som har blivit ett viktigt verk för mig – jag gillar den berättande, fiktiva formen som samtidigt väcker starka känslor hos läsaren. I min diktsamling som kommer ut på Vendels förlag nästa år (2024) så är Aniara en stark inspiration. Jag kan bara hoppas att förmedla ens en bråkdel av samma stil och känsla.

(Foto: Ann-Sofie Kunell)