Hej på er! Först ut i detta avsnitt som behandlar finlandssvensk poesi från 1985 är Kanariefågel Blues (Söderströms) av Merja-Riitta Stenroos (Född 1963).

Har aldrig läst Stenroos lyrik tidigare och mina första intryck av Kanariefågel Blues är att jag har aningen svårt att få något ordentligt grepp om boken. Det händer så mycket i diktsamlingen att jag inte hinner med i tempot som är femmans växel och gasen i botten från första till sista sidan.

När jag läser Kanariefågel blues får jag följa med diktjaget på en resa från bland annat Alexejs balettskola där diktjaget gjorde flöjter av asbest och blåste/fanorna fladdrande och sedan vidare till Arvedelen av min far (keltiska visor) som känns lika svart som en ond natt. Jag kan känna hur Stenroos vill så mycket i sina dikter, där ord och meningar bokstavligen forsar ut ur henne i ett smått kaotiskt myller som tyvärr aldrig får någon ordentlig form eller ger något större intryck på mig.

Bok nr.2 från 1985 som har jag läst är Drömmen om floden (Författarnas Andelslag) av Sven-Erik Klinkmann (Född 1947).

Klinkmanns poetiska universum känns väldigt välstädat och konkret. Jag läser några sidor in i Drömmen om floden, där han skriver:

”Gråsparven har sagt det.
Träden har viskat det i mitt öra.
Skuggorna talar allt högre,
mellan stammarna.”

Drömmen om floden är uppdelad i tre kapitel: 1. Mörkret ska tala, fåglarna förstå 2. En gammal, tålmodig jägare 3. Förvandlingens tid och ett genomgående tema i boken är en slags rastlöshet som pendlar mellan förtvivlan och hopp.

Känslan jag får av att läsa Drömmen om floden är lite dyster, men ändå hoppfull och när Klinkmann skriver om att han är ett stenblock eller om ett hål i den kosmiska osten, då tar diktsamligen ännu ett steg i rätt riktning – mot pricken över i:et i lyrikens landskap.

Varför gråter trädet? (Hantverk) Ja, det kan man ju alltid undra och det är även titeln på Anni Nyströms (Född 1927) diktsamling från 1985.

Nyström var alltså 58 år när hon debuterade som poet med Varför gråter trädet? och det är första gången jag stiftar bekanskap med denna poet som härstammar från Korsnäs i Österbotten.

Det är ett stillsamt diktverk framför mig som känns gammalt. Nyström skriver inledningsvis i den namnlösa dikten på sidan 19 i Varför gråter trädet?

”Det föll aldrig smulor
från min farmors bord.
Dem sopade hon i en bleckskål
och matade sin sparvar med.
Så minns jag henne.”

När jag läser Varför gråter trädet? känns det som att läsa en dagbok skriven av en känslig själ som tar livet på största allvar. Helheten känns lite spännande just efter den saknar mycket av vad den mer ”moderna” poesin brukar ha som ingredienser – t.ex. sarkasm, ironi m.m. Här är det mer stillsamma betraktelser med dagbokspoetisk touch som förgyller bokens nittio sidor.

Jag läser vidare och Nyström skriver på sidan 37:

”I dag har jag paus.
Jag låter vintern släppa sitt grepp
och våren göra sitt intåg.
Jag andas lungt,
vill inte störa
varken vinterns flykt
eller vårens vinning.
I dag ska jag bara se på,
låta det ske
som naturen vill.”

Det här är en dikt som säger ganska mycket om helheten i Nyströms sätt att skriva poesi i Varför gråter trädet?. Boken är långt från något extraordinärt lyriskt sett, snarare så där lagom hemtrevlig om man är på rätt humör.

Den sista boken som jag läst från 1985 är Besvärjelse som är Torsten Petterssons debutdiktsamling (Född 1955).

Mina första intryck av Besvärjelse är aningen småhackig, lite som en vinylskiva med några repor på. Aningen ojämn, men ändå lite spännande. Pettersson har helt klart sin egna stil som har utvecklats genom hans senare poesi, men som även ger mersmak redan i hans debutdiktsamling.

Diktjaget rör sig mellan sin inre värld som ter sig aningen komplicerad och den yttre (brutala) världen utanför. När jag läser Besvärjelse får jag följa med på en lyrisk resa till en döende värld fylld av skuggmänniskor och vidare till en minst sagt osynkad vardagsrealitet. Petterson skriver i den namnlösa dikten på sidan 30:

”jag går omkring i en ödestad
med höga sönderfallande hus
det blåser sand och gräs

jag hittar en perrong
där ligger sandfärgade bylten
och vid stationen står en man

efter en tid sjunker han ihop

vi är många som väntar”

Jag tycker just den här dikten sammanfattar mycket av den känsla som genomsyrar Besvärjelse. Undantaget är naturen i texternas periferi som tycks vara mer levande än mänskligheten i boken.

Besvärjelse är en tung men tänkvärd diktsamling, trots sina skönhetsfläckar.

Det var alla diktsamlingar som jag läst från 1985 denna gång och här bjuder jag även på en intervju med Sven-Erik Klinkmann som gav ut Drömmen om Floden det året.

Hej Sven-Erik. Du gav ut diktsamlingen Drömmen om floden 1985. Vad är dina minnen från den tiden när det gäller just den boken och poesiklimatet i allmänhet i Svenskfinland? Och vad fick dig att börja skriva poesi från första början?

– Det var min andra bok, jag hade debuterat året innan med tankeboken Motpunkter och möteslinjer. Tankar om tillvarons enhet. Den boken var ett resultat av en professionell och existentiell kris, jag lämnade journalistyrket och blev frilansskribent, blev flera rätt filosofiska texter som jag publicerade i Vbl. Jag visste väldigt lite om författar- och bokbranschen, dem jag kände kanske bäst var poeterna Kaj Hedman i Karleby och Tomas Mikael Bäck i Helsingfors.

Tomas var ju från Vasa, ett år äldre än mig och han hade liksom jag skrivit litterära texter i konventstidningen Concordia vid Vasa svenska lyceum. I övrigt var de skribenter jag kände journalister eller i något fall äldre författare som Olof Granholm, Gösta Ågren, Anna-Lisa Sahlström. De här tillhörde ju också den litterärt-regionalistiska gruppen Hurrarna som var en stor inspiration för en yngre skribent som bodde i Österbotten men aldrig riktigt känt sig som en österbottning. Jag engagerade mig i Författarnas andelslag men kände mig kanske inte till hundra procent hemma där trots att miljön nog var väldigt öppen och tillåtande.

Jag kände mig kort sagt som om jag befann mig i en marginal, mellan journalistik, tänkande, för att inte säga grubblande, och skrivande. Jag läste mycket poesi, framför allt kanske sådant som hade en dragning åt det surrealistiska hållet, inte minst René Char, också Baudelaire, Robert Bly. Också arkitekturen och speciellt Antoni Gaudí i Barcelona var ett viktigt namn för mig, liksom den ryske kompositören Alexander Skrjabin, speciellt hans småstycken för piano. Man kan säga att det fanns en tydlig tendens bort från det dagsaktuella mot det my(s)tiska och surrealistiska i mina dikter och mitt skrivande överlag. Helt klart var det en reaktion mot det sätt jag arbetat på tidigare.

Det jag minns var att det litterära klimatet på finlandssvenskt håll dels var väldigt polariserat utifrån axeln Österbotten-Helsingfors, dels att det var ett öppet klimat där alla var välkomna.

Dessutom kan jag väl tillägga att poesiskrivandet från början hade en tydlig terapeutisk funktion men att jag paradoxalt nog samtidigt också upplevde öppningen in mot det undermedvetna som ganska jobbig och något jag i längden inte riktigt klarade av.

Det ledde sedan till en vändning från ett metaforiskt, bildrikt poetiskt skrivande mot en mer vardaglig stil och hållning i min poesi, för att småningom ge alltmer tid och plats åt populärkulturforskning och på senare år det jag upplevt har varit den genre jag känt mig mest hemma i, essän, dock inte så att jag skulle tro mig nu helt ha lyckats bemästra formen. Jag tror att man aldrig helt lyckas med detta, oberoende av om det gäller poesi eller essäistik. Det handlar om ett ständigt sökande efter form, sin egen röst, sin stil, sitt tilltal, som man försöker avtäcka samtidigt som man kan uppleva den som undflyende.

Varför tror du det har varit så svårt för finlandssvensk poesi att nå ut till Sverige? Efter många år av intervjuer som jag gjort med poeter och lyrikintresserade från Sverige, så verkar de flesta bara känna till ca 2-3 namn på poeter från Svenskfinland. Det finns ju trots allt en hel del kvalitativ poesi härifrån genom åren.

– Tror att det framför allt handlar om svenska attityder. Svensken i gemen är vänd västerut och söderut, inte österut. Kunskapen om det svenska i Finland är hos dagens svenskar otroligt svag, det är min uppfattning.

Trots att den svenska litterära offentligheten känner till de finlandssvenska modernisterna och deras betydelse för svensk poesi överlag är detta inte något som tycks ge någon större resonans i dagens litterära klimat i Sverige. Undantag finns förstås, men de är alltså undantag. Kanske finns här också en gammal tankefigur att det svenska i Finland är en historisk rest av svensk kolonialism, en tanke svenskarna inte helt tycks ha gjort upp med.

Avslutningsvis. Vad tror du om framtiden för finlandssvensk poesi?

– Utrymmet för poesi och poesikritik i den så kallade bildade offentligheten tycks krympa. Kanske är det de många nya formerna för skrivande som spelar in här, inklusive AI, det som finns på nätet är ofta svårare att hitta och framförallt leder ett digitalt litterärt klimat lätt till att de lokala, regionala och nationella rösterna hörs sämre än förut, speciellt i takt med att engelskan hela tiden tycks vinna mark. Samtidigt är ju en sajt som denna ett exempel på att det går att använda också det digitala för att föra fram poesi och poesikritik. Läget är alltså paradoxalt, minst sagt.

(Sven-Erik från 1985, foto från Drömmen om Floden)

Finlandsvenska diktsamlingar som gavs ut 1985 enligt bibliotekstjänst i Vasa:

Ahlö, Börje – Spegling
Bäck, Tomas Mikael – Språngmarsch på stället : blad rivna ur en dagbok
Nyström, Anni – Varför gråter trädet?
Enqvist, Jens – Skuggor av liv
Blomqvist, Greta – Folket från norr

Klinkmann, Sven-Erik – Drömmen om floden
Granvik, Erik – Vilket är vilket
Ågren, Kristina – Ge mig en dag
Carpelan, Bo – Gården
Solstrand, Helena – Mellan himmel och himmel

Stenroos, Merja-Riitta – Kanariefågel Blues
Ågren, Gösta – Den andre guden
Pettersson, Torsten – Besvärjelse
Salminen, Runar – Som ett skepp efter seglats