Det är en tung och dyster diktsamling om den lilla människan som speglas av den stora råa världen runtomkring sig, som har hittat fram till mig.

Kapten Rosenlund styr sitt diktskepp (Melancholia Zoantropia) genom dimma och mörker och skriver om en mardrömsverklighet som växer fram i vår nya ”sköna” tid.

Jag läser den namnlösa dikten på sidan 15 där Rosenlund skriver:

”hem finns inte längre, det finns bo, lya, hål, grotta” och några rader senare:

”röken söker sig en väg genom rymden efter att
blixten har slagit ner

nu finns elden bara som hot”

Det börjar storma och vågorna piskar på poesins hav medan jag läser vidare i Melancholia Zoantropia. Brutala dikter gnistrar och glittrar som olycksdrabbade julklappar under en nerbrunnen julgran. Finns det nån väg ut ur detta mörker som mänskligheten klibbat sig fast i?

I Rosenlunds poesi ligger ett hopp i förändringarna, även om det är ett avlägset hopp. Att mänskligheten som enhet kanske skulle lära sig någonting av sina misstag en vacker dag och se världen från ett nytt perspektiv. Men det är nog mer wishful thinking, än en verklig verklighet enligt känslan i dikterna framför mig.

Rosenlund är utan tvekan skicklig på att skriva lyrik och nog är Melancholia Zoantropia en imponerande debutdiktsamling från en författare som skrivit prosa tidigare. Det finns både djup och bredd i dikterna och framförallt en närvarande berättarröst som slår ut som klara blixtar över ett mörkt och stormigt oktoberhav.

Det finns egentligen bara en sak jag vill klaga lite på efter att ha läst diktsamlingen i fråga och det är att bokomslaget känns alldeles för fantasilöst och endimensionellt i jämförelse med poesin inuti. Lite mer tunggung som omslag hade garanterat höjt helhetsintrycket av diktverket.

Jag avslutar den här recensionen med en av mina favoritdikter från Melancholia Zoantropia som finns på sidan 51, där Rosenlund skriver:

”morgondagen som inte längre
någon kallar ny
men som erbjuder friheter,
viljelösa drifter

varelser och ting
som rivs sönder, långsamt,
utan något syfte,
för att åter föda något nytt”