Sara Nyman (född 1982) är poet, restaurangarbetare och kulturskribent. Diktsamlingen Viltvård (2023) är hennes litterära debut. Nyman är uppvuxen på Bergö och bor nuförtiden i Pargas.

Hej Sara. Vad fick dig att börja skriva poesi från första början?

– Är det här två frågor? En fråga om varför jag skriver och en annan om varför det blev poesi? Det blir oftast poesi då jag skriver, jag vet inte varför. Det är en form som tilltalar mig, textmängden är hanterbar. Jag vet inte varför jag skriver eller varför jag började. Kanske för att jag inte hade något annat som kändes viktigare? Jag vet också hur det är att inte skriva.

Viltvård heter din debutdiktsamling (som jag ska recensera här på nickopoet.com framöver). Kan du berätta lite om hur boken kom till och hur det känns att ha fått ut den i bokformat tillslut?

– Att det blev en bok är Martin Welanders (sets) förtjänst. Han hade hört mig läsa mina dikter på Poetry Pub i Åbo och efter det tog han kontakt och undrade om jag hade fler. På den vägen är det. Jag hade en del dikter, det som saknades skrev jag och det blev en bok. Jag är väldigt glad för att den finns och för att den blev som den blev, men jag tror inte att jag på egen hand hade försökt kontakta något förlag.

Poeter som inspirerat ditt skrivande?

– Jag känner inte till poesi så bra, även om jag läser poesi ibland blir det mest prosa. Jag läser mycket och recenserar också litteratur, men misstänker att radion inspirerar mig mer i mitt skrivande än vad andra poeter och författare gör. Då jag läser vill jag stiga in i en värld och det är kanske inte samma sak som att bli inspirerad.

Du skriver ju bland annat om Bon Jovi i Viltvård och jag har skrivit om Iron Maiden i min förra diktsamling Järnjungfrupoesi. Vad är din relation till det bandet?

– Jag tror (och hoppas!) att din relation till Iron Maiden inte kan likställas med min relation till Bon Jovi. Man kan väl säga att musik inspirerar mig. Och Bon Jovi har ett rikt material för den som vill utforska kulturella, kanske också egna, fantasier om tvåsamhet.

Du är ju uppväxt på Bergö och bosatt i Pargas. Hur viktiga har själva platserna och dess omgivning varit för din poesi?

– I mina dikter är det Pargas jag uttalat tar avstamp från. Kanske för att jag har bott här över ett decennium och fortfarande har svårt att fatta att jag verkligen bor här. Jag kan dessa platser och de kan delvis skönjas i min poesi. Men även om jag tycker det är roligt att skriva ut Pargas är det inte i min makt att säga hur viktig platsen är för min poesi. Platserna blir väl komponenter i ett poetiskt landskap, det som definierar landskapet är kanske inte i första hand det geografiska.

Hur var det förresten att vara uppväxt på Bergö? Det är ju lite avsides med färja över osv. Charmigt ställe verkar det ju vara, eller?

– Det är en fin plats och antagligen var det först i tonåren jag upplevde att jag bodde avsides. Det är också ett väldigt litet samhälle. På gott och ont.

Avslutningsvis, vad ska du göra härnäst i litteraturens tjänst? Är nästa diktsamling redan på G?

– Vi får se!

(Författarfoto: Amanda Grönroos)