Högberg är en ny bekantskap för mig bland svenska poeter och jag har läst hans senaste diktsamling Slog på min trumma (Dikter i urval 1995-2022) som är en redig bok på nästan 120 sidor.

Mina första intryck av Slog på min trumma är att berättarrösten i diktsamlingen känns väldigt närvarande och att poeten i fråga tar sin poesi på största allvar, vilket är ett direkt plus i betyget.

Högberg skriver om dåtid och nutid, om barndomsjaget och världen runtomkring oss i prosapoetiska kreationer som känns både nyktra och genomtänkta.

Det klassiska ångesten som så många poeter anammar i sin lyrik, gnistrar även till och från i Slog på min trumma. Men mer som en sval vind än ett kolsvart skyfall. Högberg skriver en bit in i dikten Hem:

”du längtar ljus
mitt i mörkret
en väg ur din vilsenhet
längtar en tro
mitt i tvivlet
ett hem i din hemlöshet”

Andra element som fungerar bra i Högbergs poesi är lite rim här och där som känns uppfriskande i ett numera ganska rimfritt poesiutbud från Sverige. Det finns även en renodlad ärlighet som lyser genom Högbergs lyrik som gör att jag tar så gott som allt i boken på allvar när jag läser den. Högberg är även bra på att spegla samhället runtomkring oss på ett varsamt sätt och naturen är en återkommande källa av läkedom och vila för diktjaget i Slog på min trumma.

Om det finns nåt att gnälla på om diktsamlingen, så är det att vissa dikter kanske skulle ha mått lite bättre av att varit mer komprimerade. Det blir rätt mastigt med så långa texter till och från, för en minimalist som mig. Men det är ju en personlig smaksak.

Kort och gott: Slog på min trumma är en ärlig diktsamling som speglar diktjagets inre värld lika mycket som världen runtomkring oss. En diktsamling skriven av en poet som tar sin poesi på allvar. Det kommer man ganska långt med.