Söndagsregn ute och diktsamlingen Ljusprolog inomhus…

Christer Boberg skriver allvarsamt en hel del om livet runtomkring oss och om själva skrivandet på ett nyktert och avskalat sätt i sin splitternya diktsamling Ljusprolog.

Det är allvarliga rader på ett avslappnat och tänktvärt sätt, som Boberg frammanat i boken framför mig. Jag läser den titellösa (inga dikter har förövrigt någon titel i Ljusprolog…känns mer och mer ovanligt i dagens poesiutbud…) dikten på sidan 24 , där Boberg skriver:

”du har ingen form
vilket inte betyder
att du är formlös
du går utanpå formen
du är formens föresats”

Jag tycker det här är riktigt bra poesi och resten av de femraders dikterna som ryms bland diktsamlingens ca hundra sidor håller mer eller mindre samma mått. Boberg är utan tvekan en intelligent poet som får mig att vilja skriva mer poesi efter läsningen av hans nyskrivna lyrik, där även diktjagets personliga plan får sin dagliga dos av lightångest.

Jag läser vidare i Ljusprolog och upplever boken lite som en labyrint i en labyrint, där livet flimrar förbi inuti olika tavlor målade av poesins färger. Även om helheten känns lite gråblå, så finns det fler nyanser som träder fram efter mer djupgående läsning. Precis som riktigt bra lyrik bör vara.

Boberg skriver vidare på sidan 52:

”vårt beroende
av solen ännu en dag
och ännu en natt
dess utslocknade i oss
har vi redan ett språk för”

Summa summarum: Uppskattar du välskriven och djup lyrik med en stänk av klassisk ångest? Då är Ljusprolog ett utmärkt val av poesi, när du besöker bokhandeln eller biblioteket nästa gång.