Flygande dödskallar och en brinnande skrivmaskin tornar upp på bokomslaget framför mig. Och att inte förglömma det jag förmodar är en teckning av författaren i fråga som håller en flugsmällare högt i sin hand. Vilken dramatik kan månne denna bok innehålla?

Förlaget Vildhallon skriver bland annat om Tillvarons smutsiga poesi på sin hemsida: ”Tillvarons smutsiga poesi är en sammanställning av Haglunds smått vildvuxna och anarkistiska textproduktion från de senaste tjugo åren. Obskyra dikter som har varit publicerade i olika fanzines och tidskrifter varvas med längre noveller.”

Mitt första intryck efter att ha läst Tillvarons smutsiga poesi är att boken doftar punk och det är utan tvekan den anarkistiska tonen som är den största behållningen i texterna framför mig. Här finns det inte mycket gullgull att prata om bland sidorna, där dikter blandas med noveller som både har hjärta och smärta.

I dikten Diktatorn tömmer sin fruktansvärda skriver Haglund inledningsvis:

”Diktatorn tömmer sin fruktansvärda
längtan i flodens kalla vatten för att blidka
generalernas underbara hårsvall.”

…och några sidor framåt i boken skriver Haglund i dikten Här har du livet:

”här har du livet
som kontrolleras via
bildskärmar
bara ett av tusen sätt
att äga upphovsrätten
till människoliv”

Efter trettio sidor poesi i Tillvarons smutsiga poesi blir det sedan dags för noveller (alt.hybrider mellan poesi och noveller). Som läsare färdas jag därefter mellan titlar som bland annat Kreuzbergs röda ros, Klass mot klass och Rune P. Texterna känns både intensiva och fräscha i sin ofräscha framtoning.

Summan av kardemumman: Tillvarons smutsiga poesi är en lite småspännande bok som rymmer mer än traditionell poesi och förutsägbara noveller.