Pamela Lundberg, är 37 år och bor i Maxmo tillsammans med sin make och tre barn. Pamela jobbar inom vården, och på fritiden föreläser hon ibland i egenskap av erfarenhetsexpert.

Så här presenterar sig Pamela mer med egna ord: ”Jag har levt med psykisk ohälsa i mer än halva mitt liv. Diagnoserna har varierat genom åren, men det som jag brottats mest med är drag av emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), återkommande depressioner och kronisk ångest (GAD).

År 2015 kraschade jag rejält och hamnade i en djup depression, som ledde till en sjukhusvistelse. Där och då bestämde jag mig för att släppa den skam jag känt inför min egen psykiska ohälsa i alla år, och började skriva mer öppet om saken på sociala medier. I dagsläget har jag en blogg där jag delar med mig av mina egna erfarenheter, framförallt om hur jag tog mig upp till ytan igen och kunde bygga upp ett liv som är värt att leva. Idag är jag tillfreds med mitt liv och känner att jag äntligen kan hantera mina känslor och tankar.”

Hej på dig Pamela. Du och jag har ju minst en sak gemensamt – Att vi fått erfara psykisk ohälsa i livet. Detta har vi båda hanterat på olika sätt. Jag genom att skriva en bunt diktsamlingar som till stor del reflekterar mina känslor kring detta ämne och du har blivit en erfarenhetsexpert på psykisk ohälsa.

Kan du berätta lite om hur du lyckades vända svaghet till styrka och vad har du fått för feedback på din verksamhet än så länge?

– Första gången jag hörde att det fanns utbildningar som gav en behörighet att bli erfarenhetsexpert var för säkert 15 år sedan. Då minns jag att jag önskade att jag själv skulle våga bli det någon gång i framtiden.

På den tiden dolde jag min egen psykiska ohälsa för alla utom mina allra närmaste. Jag skämdes för att jag mådde dåligt och ville helst av allt vara som ”alla andra”, alltså så som perfekta bilder på sociala medier ger sken av. Även om jag mådde dåligt var jag mycket duktig på att dölja det utåt.

År 2015 kraschade jag rejält. Då var jag 29 år, och hade mått dåligt sedan tonåren. Jag hade i flera år mått bättre, men eftersom jag byggt upp mitt mående på en glad fasad slutade det med att jag drabbades av en djup depression. Jag blev sjukskriven och valde slutligen att lägga in mig på sjukhus, eftersom ångesten var så brutal och ingenting tycktes hjälpa.

Under sjukhustiden ändrades något. Jag insåg slutligen att det inte hjälpt mig ett dyft att försöka dölja mitt mående utåt. Dessutom visste jag att jag måste sluta gömma mig bakom den glada fasaden. Fasaden höll på att äta upp mig inifrån. Så jag gjorde tvärtom – och började berätta om min vardag på Instagram. Småningom märkte jag att jag mådde bättre av att faktiskt kunna dela med mig. Det gjorde att jag vågade börja berätta lite mer.

Fem år senare sökte jag till erfarenhetsexpertutbildningen som Kran Rf ordnade i Vasa. Det hade ju varit en dröm i många år. Jag ville lära mig att föreläsa om mina erfarenheter i ett försök att hjälpa andra. År 2020 blev jag klar erfarenhetsexpert. I samma veva började jag också blogga om mina erfarenheter.

Jag var inte säker på om jag skulle våga berätta om min diagnos emotionellt instabilitet, men det är vad jag bland annat föreläser om i dagsläget. Jag tycker det är viktigt att kunna ge en mer nyanserad bild av hur det är att leva med EIPS, eftersom jag aldrig känt igen mig i stereotypen som beskrivs om man letar fakta om den diagnosen.

Jag har faktiskt bara fått positiv feedback! Då och då får jag kommentarer och mail som berättar hur viktigt arbete jag gör. Det har fått mig att inse att vi fortfarande behöver prata mer om psykisk ohälsa. Jag blir otroligt glad och tacksam varje gång någon berättar att min historia gör skillnad för dem. Då känns det som det ändå kommer något bra ut av mitt lidande.

Perfekta bilder på sociala medier är ju bara en del av sanningen. Hur mycket tror du sociala medier får människor att må ännu sämre än vad de redan gör?

– Jag tror definitivt att sociala medier skapar en press hos oss alla, trots att vi vet att det inte är hela sanningen. Och när man mår dåligt och har det tungt blir det lätt att man ser andras liv som perfekta. Det skapar en ännu större press på en själv. Men glansbilden som målas upp på en del sociala konton är bara en liten av sanningen. Det stressar mer än ger, enligt mig.

De dagar jag har ångest och mår sämre väljer jag bort sociala medier mer. Det får mig absolut inte att må bättre. Dessutom väljer jag aktivt vilka jag faktiskt följer. Konton som berättar om livets med- och motgångar ger definitivt mer än influenser-konton med stiliserade bilder.

Det var ju länge tabu att prata om psykisk ohälsa, men för ca tjugo år sedan ändrades det och plötsligt mådde ”alla” mer el mindre dåligt.

Tror du det pratas för mkt om psykisk ohälsa ibland så folk börjar känna efter och blir sjuka av det också? Dvs stirrar man för länge in i avgrunden, så stirrar den tillbaka.

– Njae, jag tror inte vi mår sämre av att prata om psykisk ohälsa. De som faktiskt mår riktigt dåligt känner fortfarande av skammen och tycker att det är svårt att prata om sin egen ohälsa.

Jag tror snarare det är dagens prestationssamhälle som gör att många känner av psykisk ohälsa och mår dåligt. Vi skall jämt prestera på topp, oavsett om det är skola, jobb, fester eller en hemmakväll. Allt skall vara enligt en mall, som byggts upp av bland annat bilder på nätet. Utseendehetsen är också mycket hård i dagsläget. Man skall se ut som en drömbild som inte finns, förutom hos kändisar.

Sedan är det ju skillnad på att må dåligt och känna ångest, och att faktiskt vara psykiskt sjuk. Skammen att vara psykiskt sjuk har inte lättat, däremot är det lättare att prata om sin egen ångest och deppighet.

Det är svårt att dra en gräns vad som är vad i de begreppen, för allt illamående är viktigt att prata om. Men för den som drabbats av ”tyngre” psykisk ohälsa (psykosdiagnoser, schizofreni) är nog skammen rätt lika idag.Det är nog en generationsfråga också. De som är 30 år och yngre tycks ha lättare att prata om psykisk ohälsa. Medan äldre fortfarande tycker det är svårt. Jag som är 37 år hamnar däremellan någonstans. Jag har nog skämts väldigt mycket. Kanske är det också individuellt.

Har du funderat på att skriva nån bok om det du gått genom i livet?

– Jag håller faktiskt som bäst på med ett bokmanus. Jag har ingen aning om det någonsin kommer bli utgivet, men skrivandet är enormt viktigt också för mig själv. Det är en helandeprocess. Så det har inte varit bortkastat för mig själv även om det skulle hamna i min egen skrivbordslåda när det är klart.

Vad gillar du att läsa själv och hur är intresset för lyrik?

– Jag har alltid läst mycket självbiografier, men numera har jag allt mer börjat föredra riktigt bra romaner. Men jag är nog allätare. Det finns också deckare som jag tycker är skön avkoppling då och då. Mina favoritförfattare är svenska Johanna Nilsson och finlandssvenska Monika Fagerholm. Liza Marklund har jag också läst sedan hon slog igenom. Just nu läser jag också rätt mycket finlandssvensk litteratur.

Jag tycker om lyrik, men läser gärna en dikt här och en där istället för en hel samling på en gång. Nyligen läste jag Rosanna Fellmans debut Strömsöborna, och den är nog värd all uppmärksamhet som den fått. Den är riktigt bra. Jag har definitivt mycket att läsa inom kategorin lyrik.

Du har ju varit väldigt öppen i din blogg (Seven days) ang din psykiska hälsa och att du varit på sjukhuset osv. Var har gränsen gått om vad du inte skrivit om ifall det finns nån sån?

– Jag har nog en gräns för vad jag väljer att skriva om på min blogg, även om jag är väldigt öppen med min historia. Jag har valt att lägga fokus på min syn av allting – det finns ju alltid fler vinklar av en berättelse. Jag skriver aldrig om andra utan att först ha dubbelkollat med dem. Jag har frågat min make många gånger, men han har inga problem med vad jag lägger ut.

Jag skriver om min egen bearbetade historia. Jag har gått igenom den i timtal med terapeuter, och den gör inte ont längre. Men skulle jag vara mitt i processen ännu hade jag nog inte valt att blogga. Jag tror man behöver tid för att kunna berätta om sina erfarenheter – man kan inte vara mitt uppe i dem, i varje fall inte om man skriver för att hjälpa andra och som erfarenhetsexpert.

Dessutom funderar jag mycket hur jag väljer att skriva på bloggen. Jag hade kunnat skriva om nattsvart mörker, ångest och hur svårt livet är ibland, men jag vill ju genom min berättelse visa att man kan ta sig ut på andra sidan. Så det är vad jag lägger fokus på. Vad som hjälpte mig, hur jag hittade styrka, vad andra kan ha nytta av. De små stegen snarare än fallgroparna. Jag vill ju ge hopp och skapa förståelse, inte sänka och ge dåliga tips.

Även om jag är erfarenhetsexpert är det jätteviktigt att veta var min egna gräns går. Det finns absolut teman jag inte vill skriva om. Men man kan absolut vara personlig utan att bli alltför privat och dela sitt allra innersta.

Om ni vill veta mer om Pamelas verksamhet, så kan ni besöka hennes hemsida:

https://www.pamelalundberg.com/