Det är alltid lite spänning i vardagen att läsa en debuterande poet och i detta fall I tystnad hit av sverigefinnen Ali Jonasson från Hisingen (Göteborg).

På baksidan av diktsamlingen framför mig läser jag bland annat:

”I tystnad hit rör sig mellan myr och betong, mellan mor och son, mellan det som sades och det som bara bars utan att formuleras. Ali Jonasson (f. 1984) har tidigare utkommit med Finnkampen: Sverigefinnarnas illustrerade historia (2025). I tystnad hit är hans skönlitterära debut.”

Jag måste direkt medge att jag gillar den här diktsamlingen mycket. Den känns väldigt genomarbetad och det är svårt för mig att inte visa sympatier för den språkminoritet som Jonasson tillhör i Sverige. Att poeten i fråga även lyckas med att debutera med en sådan bra diktsamling som I tystnad hit faktiskt är, får man väl bara gratulera och glädjas med Jonasson.

Melankolin lyser som en silvrig måne över diktsamlingens sidor. Här finns det vemod och vackra minnen från en tid och plats (ett liv från finska Sápmi till Hisingens gator) där livet var annorlunda än vad det är idag. Diktjaget ser detta genom sin åldrande mor som blir själva diktsamlingens hjärta.

I tystnad hit handlar också om att hitta hem fast man inte är hemma, eftersom ens riktiga eller gamla hem fortfarande alltid finns kvar inom en. Detta lyckas Jonasson bra med att balansera i sin poesi.

I en av dikterna skildras ett kvällslandskap där olika språk flyter samman i ett gemensamt rum. Röster hörs från fönster, människor rör sig mellan varandra och för ett ögonblick uppstår en känsla av jämvikt – som om tillvaron, som annars lutar åt olika håll, plötsligt stannar upp och blir möjlig att vila i. Det är en fin bild av hur mångspråkighet och gemenskap kan skapa en tillfällig känsla av hemhörighet.

När det gäller observationer av moderns släkte visar Jonasson hur kropp och rörelse bär på historia. I moderns sätt att gå finns något nedärvt – ett slags rytm som förbinder henne med tidigare generationer av kvinnor, vars liv präglats av arbete, uthållighet och kanske också bristen på möjlighet att stanna upp. Det är lågmält, men samtidigt mycket talande.

Som läsare av I tystnad hit målas en tystnad upp mellan sidorna. En kompakt tystnad som talar tillsammans med dikterna. Här finns mycket sagt i att inte säga för mycket. Jag kan se både sonen och modern framför mig som diktsamlingens huvudpersoner. Hur sonen ser en kvinna som blivit äldre och som anpassat sig till ett annat liv, långt borta från det norra landskapet och allt som hörde till hennes uppväxt.

Jag avslutar denna recension med en dikt där Jonasson fångar både språklig rotlöshet och gemenskap:

”i fikarummet utan ord
finner hon de andra

män och kvinnor
med likadana händer
med språk som också
knastrar som björkved
men aldrig får fäste”