Jo (in-andning på norrländskt vis), men visst. Att läsa Andreas Björstens senaste diktsamling Hardcore Parkinson känns oväntat uppfriskande, trots det genomgående tunga sjukdomstemat som genomsyrar bokens dryga fyrtio sidor.

Björsten skriver utifrån sin erfarenhet av Parkinson. Sjukdomen finns hela tiden i bakgrunden, men dikterna är ofta livfulla och rörliga. Den kontrasten fungerar bra.

Jag har följt Björstens diktande en tid och måste säga att han har en förmåga att ständigt överraska med sin personliga poesi, som sällan går på tomgång. I Hardcore Parkinson hittar jag flera av de bästa dikter jag läst av honom på länge. Leva gubbliv är en av dem, och jag citerar den här i sin helhet:

”Ett virrvarr
Svårt att gå

Du trodde mig aldrig
när jag sa att det handlade om kärlek
till slut började jag tvivla själv

Dessa pojkburna ansikten
förtunnas allt mer
beroende på väderlek
Alla dessa nya gubbar
i ruinerna av sina liv
som försöker lära sig svårigheterna
i sina nya förutsättningar
Leva gubbliv”

Poeten Peter Lindforss (vila i frid), som var en god vän till Björsten, får också ta plats i ett par dikter i samlingen (inte första och knappast sista gången han dyker upp i Björstens poesi). Även namn som Edith Södergran, Lina Hagelbäck och Karin Boye nämns i förbifarten, som en sorts hyllning till poesins giganter.

Jag läser vidare och får ta del av diktjagets minnen, bland annat från när denne angrep språkmaterialismen i Sundsvalls Tidning och försvarade Boel Schenlaers redaktörskap för Lyrikvännen. Det händer mycket i Hardcore Parkinson där Björsten rör sig rastlöst längs lyrikens vägar och håller läsaren i rörelse.

Hardcore Parkinson är både tröstande och sorglig på samma gång. Här möter vi en parkinsonsjuk man som vandrar genom livets höst mot den ofrånkomliga vintern som kommer allt närmare. Poesin blir hans käpp genom tillvaron; det stöd diktjaget lutar sig mot, för att ta sig igenom ännu en dag.