Jag går tillbaka
till det vegetariska,
men inte bara
till det gröna
på tallriken
utan till en vardag där maten
inte behöver en tystnad
jag inte kan försvara.

Råvarorna framför mig,
vackra i sin enkelhet.
Bönor, linser, korn, frukt,
dofter som breddar rummet.
Det är en tyst mångfald,
en rikedom bortom kött och blod.

Kroppen minns detta snabbt,
som om jag faller tillbaka
i ett mjukare tempo.
En lätthet rör sig genom mig,
lågt och obemärkt
men ihållande.

Det är en sorts rening,
en återställning i mig själv
där en stilla känsla
av att stå närmare något
som är en verklig del av mig.

Och någonstans i tystnaden
finns en klarhet:
att äta på ett sätt
som både bär mig
och låter världen fortsätta
bära sig själv.

(Bild från Pixabay)