Hej Matilda. Du är aktuell med diktsamlingen Den svalkan (Schildts & Söderströms, 2025). Vad är dina känslor kring boken nu när den är utgiven och berätta gärna lite om den för oss som inte läst den än.

– Det känns väldigt fint att komma ut med dikter igen. Känns lite som att komma hem, efter två prosaböcker. Boken har vuxit fram under ganska många år, den här gången i en lite annan form än mina tidigare diktsamlingar. Jag har ofta skrivit i sviter, sjok, fragment, men har nu mer utforskat dikten som solitär. Åtminstone till formen är boken på så sätt mycket mer en klassisk ”diktsamling”.

På många sätt är nog boken en undersökning av vad dikt är och hur det ska vara möjligt att fortsätta skriva den. Många av dikterna handlar om just dikt. Alla dikter har titlar, titlar som dikter i dikten. Till och med omslaget är en dikt, en bild av en dikt utförd i den japanska marmoreringstekniken suminagashi som kom till genom att jag läste en av dikterna högt över marmoreringskaret och lät diktens akustiska egenskaper forma mönstret.

Den svalkan rör sig mycket i olika gränstrakter, mellan inre och yttre, vilt och tamt, tal och tystnad. Jag är intresserad av motpoler och att dra dem närmre varandra, upplösa gränser.

Du är ju från Österbotten och bor i Sverige sedan ett tag tillbaka. Hur trivs du där och vilka saker saknar du mest från Finland?

– Jag trivs väldigt bra, har snart levt halva mitt liv i Finland och halva mitt liv i Sverige. Men jag rör mig mycket mellan länderna, står med en fot på vardera sida av viken. Jag saknar rågbröd, rieska, karelska piroger. Jag saknar en viss finländsk mentalitet som jag inte kan sätta ord på. Jag saknar att prata Korsnäsdialekt i vardagen.

Du är en avlägsen släkting till Edith Södergran som jag har diskuterar flitigt här på nickopoet.com på sistone. Vem är Edith för dig och vad betyder hennes poesi för dig?

– Jag har fått reda på att det finns en väldigt avlägsen släktkoppling, ja. Hennes pappa var från Närpes i Österbotten, de flesta med efternamnet Södergran härstammar från Österbotten som jag har förstått det. Edith lär ha varit min farfars farmors kusin. Så som släkting betraktat finns det nog inte mycket till band. Men poesin har jag ett band till. Hon har inte varit en avgörande poet för mig, men jag läste henne redan i tidig ålder och söker mig fortfarande ofta till hennes dikter under livsomvälvande skeden. Hon kunde som få andra kondensera det höga och det låga i att vara människa, hur oändligt stort och samtidigt så försvinnande litet livet kan kännas.

(Foto: Theo Elias / S&S)