Philip Teir (f. 1980) är uppvuxen i Jakobstad och bosatt i Helsingfors. Han arbetade som kulturchef på Hufvudstadsbladet åren 2009 – 2014 och är sedan hösten 2014 fri författare och skribent. Han har redigerat antologier om manlighet och Österbotten och syns ofta som skribent på svenska kultursidor.

Hej Philip. Du debuterade som poet 2007 med diktsamlingen ”Någonting ur hennes mun faller i min mun” (Söderströms) och sen blev det inte fler diktsamlingar än den, utan bland annat romaner och noveller istället. Hur blev det ett sånt tvärstopp med lyriken för dig och skriver du fortfarande nån poesi även fast du inte gett ut nån diktsamling efter denna?

– Jag skriver inte poesi, men det händer nu och då att jag överväger att börja igen, trots att det är tjugo år sedan jag sedan skrev något i diktväg. När jag debuterade var poesin en vanligare väg in i skrivandet än idag, kanske det nuförtiden ligger närmare till hands att börja med en mysdeckare eller något annat inom genrelitteraturen. Vilket kanske säger något om hur litteraturfältet har förändrats.

Man vill bli författare idag, snarare än att man vill skriva. Fast å andra sidan måste jag erkänna att min första diktsamling också ganska mycket var ett försök att bli författare, alltså ett försök att skriva poesi som såg ut som poesi.

Förra året gav du ut romanen ”Eftermiddag i augusti” (Wahlström & Widstrand) som handlar om uppväxt, vänskap och kultur i Jakobstad på 1990-talet där du växte upp. En annan författare som skrivit om Jakobstad är Rosanna Fellman i ”Det Jakobstad ingen vill ha”. Har du läst diktsamlingen i fråga och vad är dina tankar om den i så fall?

– Rosanna och jag uppträdde ganska mycket tillsammans under hösten och skapade nästan ett slags scenshow om Jakobstad. Jag har förstås läst hennes diktsamling och tycker mycket om den, och särskilt tyckte jag om den när jag lyssnade på hela samlingen när jag körde till Jakobstad i somras. Det är Rosanna själv som läser in ljudboken och det tillför något. Jag känner igen det Jakobstad hon skriver om, och jag är lite avundsjuk på Rosanna som så väl lyckas integrera dialekten i sina dikter. Det ger en lokal känsla som kanske saknas lite i min roman.

Du är ju en av de finlandssvenska författare som syns ofta i media i Sverige – både som författare och journalist. Hur skulle du säga att litteraturklimatet skiljer sig från Svenskfinland och Sverige?

– Det finlandssvenska litteraturklimatet är eventuellt lite mer kollegialt, konkurrensen är inte lika tydlig, utan man sporrar varandra, medvetna om att man är en del av en minoritet. Nu när jag skriver det här kommer jag att tänka på undantag även för den regeln.

Men eftersom det finns fler författare per capita i Svenskfinland än i Sverige föreställer jag mig att man är lite mer av en familj, och lite mer isolerad i Sverige, eftersom man inte genast omges av kollegor. Däremot är ju professionalismen större i Sverige och kanske även genrebredden. Med detta sagt så håller vi rätt hög nivå även i Svenskfinland.

Hur tycker du Finlandssvensk poesi mår nuförtiden och vilken var den senaste diktsamlingen du läste härifrån?

– Jag har precis läst Lina Bondes ”Köttsviterna” och ska nu börja med Peter Mickwitz nya bok ”Avbilden – till det abstraktas lov”. I somras läste jag om alla Tua Forsströms diktsamlingar, jag lånade dem från biblioteket, eftersom jag plötsligt fick ett enormt sug av att läsa om henne, på samma sätt som man plötsligt får lust att laga en riktigt maffig pasta eller bara lyssna på The Cure.

Jag hoppas vi ännu får läsa en ny samling av henne. Eventuellt har Alexander Bargum, som debuterade ifjol, något forsströmskt i sina dikter, fast han kanske ligger närmare Bo Carpelan. Finlandsssvensk poesi mår rätt bra, får man väl konstatera?

Om vi kikar lite på ditt författarskap genom åren, hur skulle du sammanfatta det för någon som aldrig läst nån bok av dig och vilken av alla dina böcker betyder mest för dig på ett personligt plan?

– Man tycker väl alltid att den bok man som bäst skriver på är den viktigaste, och så är det för mig nu också. Jag läser nästan aldrig om mina böcker, jag tror inte att jag någonsin läst om en enda i sin helhet. Men min debutroman ”Vinterkriget” var viktig eftersom den fick ganska stor uppmärksamhet och jag fick känna mig lite begåvad ett tag. Sedan dess har jag dagligen tvivlat på min begåvning som författare.

Vi går tillbaka till din senaste roman ”Eftermiddag i augusti” som handlar om Jakobstad och din uppväxt där. Hur var romanen att skriva för dig och blev den som du tänkt dig från början? Och en följdfråga – brukar dina böcker bli som du tänkt dig från början, dvs hur klara är dina böckers strukturer innan du sätter igång med själva skrivandet?

– Jag planerar inte så mycket utan utgår från scener som jag visualiserar och sedan försöker få ner på pappret. Ingen av mina romaner har någonsin blivit som jag tänkt mig från början, utan man jagar alltid en omöjlig dröm och hoppas att man lär sig något på vägen. Det är också därför jag fortsätter som författare, för att själva skrivprocessen ofta är ganska lärorik och rolig. Men jag är aldrig nöjd, utan ofta lite besviken, och det har jag lärt mig att leva med.

Det var roligt att skriva ”Eftermiddag i augusti” eftersom det innebar en del minnesarbete där jag både läste gamla lokaltidningar från 1990-talet och frågade mina vänner om detaljer från vår uppväxt. Men jag önskar att den hade blivit lite råare och mer som det var på riktigt.

En finlandssvensk poet som jag diskuterat en hel på min sajt på sistone är Edith Södergran. Det är intressant hur olika personer uppfattar henne. En del som om hon är en slags halvgud och en del som en av resten av de finlandssvenska modernisterna. Vad är dina känslor om Södergran och hennes poesi?

– Jag är ingen storkännare av Södergran men jag har besökt Raivola där hon bodde, tillsammans med Edith Södergran-sällskapet. Min bild av henne är att hon hade varit en framgångsrik Tiktokare idag, eftersom hennes texter har det där uppblåsta självförtroende som är samtidigt nästan självantändande och lite farligt. Dessutom tog hon selfies och hade en katt – allt sånt som är hårdvaluta idag. Det är väl därför hon är en poet som många hittar redan i tonåren, och därför hon till och med förekommer i Lukas Moodyssons mästerverk ”Fucking Åmål”.

Innan du debuterade som poet för 18 år sedan så var du redaktör för ”Mandomsprov: En antologi om manlighet” tillsammans med Mårten Westö. När läste du den boken senast och vad tänker du om den idag?

– Jag har aldrig läst om den, men jag har tänkt en del på min essä i den boken på sistone eftersom jag just nu håller på med någonting självbiografiskt. Det var lätt att skriva den texten då, men idag har jag ett mycket mera förvirrat förhållande till manlighet, kanske för att samtiden i sig är mer förvirrad i den frågan.

Avslutningsvis, författare som har inspirerat ditt skrivande genom åren?

– Som romanförfattare har jag varit inspirerad av Richard Yates och Julian Barnes, två författare jag håller högt, även om det inte nödvändigtvis syns. Ifjol läste jag Linn Ullmans ”Flicka, 1984”, som hade en stor inverkan på mig, just med tanke på hur den är skriven. Många av de författare jag beundrar är sådana som får det svåra – att skriva en roman – att se mycket enkelt ut, vilket är något som jag också strävar efter, att skriva text som är ganska motståndslös.

Den stora faran med ett sånt skrivande är att det ligger rätt nära det rent journalistiska, alltså ett språkregister som vi redan omges av i vardagen. Idén med litteraturen är ju att erbjuda ett slags förhöjd version av verkligheten. En bra bok är en bok där författaren hittat exakt rätt form för detta, vilket ibland kan kännas nästan som ett lotteri. Orsaken till att jag tyckte att Linn Ullmanns roman var så inspirerande är att man ser exakt hur hon kämpar och till slut landar i något som är som en pärla. Som sagt, man fortsätter jaga drömmen.

(Foto: Helen Korpak)