Hej på er! Jag har nu läst fyra diktsamlingar från 1998 som ni kan läsa om här ink. en liten intervju med Martin Westman som var en aktuell poet på den tiden.
Först ut är En rörelse i landskapet (Schildts) av Ralf Nordgren (1936-2014) från Vasa / Helsingfors.
Nordgren debuterade som poet med diktsamlingen Folk klättrar omkring redan 1964 och därefter även romaner och en biografi om sin morbror, diktaren och träsnidaren Runar Salminen. En rörelse i landskapet är som jag förstått det Nordgrens sista diktsamling som gavs ut.
Det första jag reagerar på i En rörelse i landskapet är det pastellfärgade omslaget som känns betydligt mer 1985 än 1998 och på baksidan av det läser jag:
”En rörelse i landskapet
är en kärleksförklaring
till en kvinna och till en ö,
ett landskap av hav,
himmel och berg.”
Det visar sig efter några sidors läsning av En rörelse i landskapet att Nordgren är en dramatisk romantiker med ett stort R i denna diktsamling som bjuder mestadels bjuder på längre dikter där naturen och kärleken är huvudtemat.
Är detta drömmar om hur ett perfekt liv skulle kunna vara för två personer på en ö eller är det här någon slags poetisk biograf funderar jag på under läsningens gång och om det är så att det är en verklighetsbaserad biografi tillhörde nog Nordgren några procent av de mer lyckligt lottade människorna på vår jord.
Visst skrivs det om en del besvärliga ämnen i En rörelse i landskapet, men hela tiden finns nån osynligt ”jag är lyckligast i världen” känsla i bakgrunden av boken som gör mig lite avundsjuk. Tänk om man hade ett sådant lyckligt liv som huvudpersonen i En rörelse i landskapet har. Det vore nåt det.
Jag läser vidare och tycker att Nordgren är bäst som poet i sina kortare dikter. Avslutar mina reflektioner av diksamlingen framför mig med två sådana signerade av Nordgren:
”Den dag du bara står där
som någonting ur livet
då kan havet se dig
och känna sig hemma i dig”
och
”Om du står
vid havets strand och skriker,
minns då skogen i din själ.
Och om havet svarar dig,
var tacksam
att du märker det.
Ropa skall vi,
men orkar du lyssna,
växer dagarna i dig.
Det kan bli som att plocka
skogsbär, i din själ.”
Den andra diktsamlingen jag har läst från 1998 är Dyrkar solen i skuggan (Författarnas andelslag) av Hjördis Lund (Född 1936 i Forsby, Pedersöre och flyttade senare till Jakobstad.)
Lund debuterade 1984 med boken Efteråt som hon skrev tillsammans med sin dotter Ing-Marie som var sjuklig och dog som sexåring och därefter har Lund gett en hel del dikt och novellsamlingar.
Dyrkar solen i skuggan är en smådrömsk diktsamling som är inramad av vinterglittrande nätter och vidare genom en vår och sommar som tillslut blir höst. Dikterna är stillsamma och begrundar allt från tiden till tankarnas omloppsbanor. En bit in i Dyrkar solen i skuggan skriver även Lund om tystaden:
”Tystnaden
kommer nära och
tankar formas
till ord.
För att nå
ordens ljudlösa hemlighet,
måste mycket hyvlas bort.”
Det känns trivsamt att resa tillsammans med diktjaget i Dyrkar solen i skuggan även om vägarna som för dikterna framåt i bokens nästan sextio sidor inte alltid är en dans på rosor. Det finns ändå en tröstande ton som sveper in över dikterna som ungefär säger att allt blir bra tillslut, någonting som jag personligen inte alltid har så lätt att tro på.
Hursomhelst var läsupplevelsen av Dyrkar solen i skuggan behaglig och jag avslutar den här reflektionen om diktsamlingen i fråga med en av mina favoritdikter från den, där Lund skriver:
”Natten
var min dag,
regnet och mörkret
omslöt mig.
Vinterns vithet glädje.
Försökte räkna stjärnorna.
Månen teg
och tog emot mina ord.”
Bok nr.3 från 1998 som jag har konsumerat är Löksommar (Schildts) av Inga-Britt Wiik (1930-2008) från Vasa.
Wiik debuterade som poet 1952 med diktsamlingen Profil och efter en hel del boksläpp därefter, gav ut tre diktsamlingar efter Löksommar fram till 2008 då hon gick bort. Wiik skrev även prosa och en brevbiografi över Solveig von Schoultz och ett författarporträtt av Lars Huldén under sin livstid.
Wiik skriver utan tvekan poesi med klös i. Inget gullegull mellan raderna här inte, utan raka rör i Löksommar minsann. Det finns både stil och finess i Wiiks poesi som direkt ger mersmak. I dikten Till Sapfo skriver hon inledningvis:
”Tjugo i elva, Sapfo, vädret är dystert.
Min dator slocknade. Jag trodde den smällde av.
Bildrutan sprakade som ett norrsken.
Där for min dikt till dej.”
och några rader senare i samma dikt:
”Jag minns bara
den fina elden som band samman orden.”
Dikterna i Löksommar är till en stor del lite som små poetiska berättelser med fantasifulla titlar som t.ex: Jag vantrivs i kulturen, Spiken i Edith Södergrans hus och Jobs hustru. Wiik analyserar verkligheten och overkligheten sålunda runtomkring sig med hjälp av poesins glasögon och slutresultatet är minst sagt inspirerande. Detta är en poet som jag garanterat kommer återkomma till framöver.
Den sista diktsamlingen som jag tagit dela av för detta årtal är Stålmannens sånger (Söderströms) av Martin Westman (Född 1952) från Karis.
Jag har förutom mina reflektioner kring Stålmannens sånger även lyckats få en intervju med Westman som jag publicerar efter min text om diktsamlingen som kommer här:
Westman tillhör utan tvekan skaran av finlandssvenska poeter från slutet på 1990-talet som skriver längre och berättande dikter med både inlevelse och passion. Diktjaget i Stålmannens sånger är både analyserande och vardaglig på samma gång och dikterna som radas upp genom bokens 60+ sidor gör mig nyfiken på vad som kommer härnäst.
Blir man någonsin vuxen är en fråga som diktjaget ställer sig i Stålmannens sånger och Westman skriver:
”Aldrig blir man riktigt vuxen:
till och med här
i mitt eget vardagsrum
sitter jag lågt nere
kringränd av stora, osynliga
stolsben i bondrokoko
och genomskinliga jättar
klampar omkring i möblemanget
På något sätt är det ännu de
som bestämmer.”
Med en allvarsam lekfullhet fortsätter Westman måla upp ett detaljerat diktlandskap av intressanta observationer av världen runtomkring, där rader om bland annat Passagerare och Sportlovsläger får plats.
Dikterna i Stålmannens sånger känns väldigt vardagliga, men på ett djupare plan. Flerdimensionella kanske är rätt ord och bland dikterna som går under rubriken Kort svit, målar Westman upp inspirerande ögonblicksbilder med hjälp av poesins pensel:
”Lövkrattningstider
Regnet så nära
som när någon ska brista i gråt.”
och
”Som en gammal kaffekokare
puttrar jag genom dagarna
och förkalkas sakta.”
Jag måste medge att mina intryck är väldigt positiva från de Finlandssvenska diktsamlingar som jag har läst från 1998. Vi får se om 1999-års utbud som jag kommer ta del framöver är lika inspirerande… Nu ska ni avslutningsvis för denna gång få läsa en liten intervju som jag gjort med Martin Westman.
Hej Martin. Om jag säger Stålmannens sånger – vad säger du då?
– Jag var så mycket yngre då…ett optimistiskt år då vår lilla familj flyttade till vårt nya hus i en grönare och då ännu ganska outbyggd del av Karis. Namnet har väl ekon av skoltidens Stålmannen- tidningar, och av Göran Tunströms vackert benämnda diktsamling Sandro Botticellis dikter. Minns också att en författarkollega sa (ungefär) att den följande boken var ljusare och mer avklarnad.
Det har ju gått några år sen den Stålmannens sånger kom ut och några år senare gav du ut Låtsas vara en sorglös turist. Vad hände med ditt skrivande efter det? Har inte lyckats hitta någon mer diktsamling av dig efter det.
– Skrivandet fortsatte nog, det blev ett par manus (med titlar som Vintersyrsa och Utskälld av en hundvalp) som dock inte övertygade de förlag jag sände till; tappade väl sedan litet sugen.
Enstaka dikter har jag genom åren publicerat i Horisont, i numera tyvärr nedlagda presens och i Manus (Nylands litteraturförening), någon också i Ny Tid. Några har utkommit i engelskspråkiga tidskrifter (Alchemy Spoon, Circumference), i den senare i översättning av Hildred Crill. I Manus finns också några dikter jag översatt från engelska, bl a av nyss nämnda HC.
Du debuterade som poet 1986 med diktsamlingen Årstider för nästan 40 år sedan. Vad fick dig att börja skriva poesi från början?
– Får inte så här på långt tidsavstånd tag i någon enskild orsak, det var säkert ett sammanflöde av omständigheter. Föräldrarnas fina bibliotek, en högläsande mormor, och pappa läste bl a Homeros och Pinocchio för mig. I tonåren upplevelser av framförd poesi på Åbos scener, vagt minns jag Lorca och Allen Ginsberg. Många av dikterna i Årstider skrev jag ursprungligen på engelska under gymnasietiden. En uppmuntran var det säkert att få ett par dikter publicerade i HBL Junior.
Innan du debuterade som poet gav du ut en novellsamling året 1983 vid namn Vändpunkt. Kändes det naturligt att gå över från noveller till poesin eller fanns poesin redan där i bakgrunden innan novellerna blev publicerade?
– Vändpunkt var en novell (inte en samling) i antologin Röster, utgiven av Församlingsförbundet. Poesin fanns nog hela tiden i bakgrunden också innan. Har genom åren publicerat också enskilda prosastycken, t ex i Horisont. Så har jag en del publikationer inom psykologi, slet några år med vad som sedan blev en lic.-avhandling.
Poeter som inspirerat ditt skrivande genom åren?
– Tua Forsström, Bodil Lindfors, Tomas Tranströmer, RH Blyths haikuvolymer, TS Eliot, Pablo Neruda, Jorge Luis Borges, Bei Dao, Paul Muldoon, Mary Oliver…Eva-Stina Byggmästar, Pauliina Haasjoki. Federico Garcia Lorca, Antonio Machado.
Kunde fortsätta och fortsätta…de stora engelska klassikerna (mammas antologier). En del tidigt omistliga, andra senare upptäckter. En poet som mer direkt inspirerat ett projekt med Spanien-tema är Jane Duran.
(Foto på Martin – Privat från sommaren 2024 i Visby)
Nickopoet - Mer poesi till folket! 