Hej Agneta. Du är aktuell med din tredje och sista delen i Väntandets trilogi – obeskrivligheten. Kan du berätta lite om dina känslor kring denna diktsamling?

– Först vill jag säga, att trots ändringar i vad trilogins skulle heta, så föredrar jag själv ändå fortfarande att kalla den för Tillägnadens Trilogi. För det är det den är, först och främst. Så presenteras den fortfarande också på bokens flik. Inget fel dock på Väntandets Trilogi, det namnet betonar en oerhört viktig aspekt av trilogins modus: väntandet, som tillstånd. Som jag ser det, en av de mest genomgående ingredienserna – i livet. Antingen vi kan bejaka den eller flyr undan den. Vad väntar vi på? Vad väntar vi in? Eller?

Men nu: obeskrivligheten. Och mina känslor. Det mest privata kring känslorna nu håller jag just privat, av nödvändighet. obeskrivligheten är ju tillägnad mina föräldrar. Skall inte beskriva vad boken ”handlar” om, för det frågar du klokt nog inte efter. Det finns en orsak varför den heter just obeskrivligheten.

Låt mig säga såhär: Det behövdes många försök innan jag hittade ett sätt att skriva som förde mig vidare. Skall inte gå in på dem, men det är ju alltid kritiskt: vilken form, rytm, ton, vilken inledningsfras, vilka betydelser, ordval, med mera, får en att bli nyfiken på vart skrivandet skall föra en? För det vet man ju inte. man har ingen aning. Men hittar man rätt så hittar man också fram till ett slags avslut, ett avslut som för en tillbaka till någon slags utgångspunkt…

Tror jag. Till en fråga, till en aning av något man ville. Tror jag. ”Tänk om man minns sin födelse när man dör?” Det var frågan jag utgick ifrån, en fråga som aldrig kan få något svar. Men det är bara tankar jag haft kring skrivandet av denhär boken, det är inte själva boken något svar på. Tror jag. Boken är bara någonslags poetisk koreografi, på en plats mellan barn och föräldrar. Det finns en passus, som hänvisar till Torah tror jag, i min ”bibel”, The Beginning of Desire, av Avivah Gottlieb Zornberg, som talar om mänskan inför Gud, som likt barnet leker inför sin Faders (= förälders) fötter. Som förälder blandar man sig inte i barnets lek, men ens blotta närvaro inför barnet inger det den trygghet som behövs för att barnet skall kunna utveckla sin skapande potential i leken.

Fortfarande vet jag inte vad för slags bok det är, min bok, det är det som jag tycker känns lite spännande. För ändå vet jag nog precis vad jag gjort, det har jag varit noga med. Men jag vet inte vad det betyder. Eller: jag vet, någonstans, men kanske inte helt medvetet, och samtidigt vet jag inte alls. Det är en lätt, svävande känsla.

Hur skulle du beskriva din poesi för någon som aldrig läst några dikter av dig?

– En gång, för länge sedan, mer än tio år sedan, formulerade jag det så här: ”att skriva poesi är för mig att närma mig det jag inte vet”. Varför skulle man skriva det redan uppenbara. Det är själva skrivakten som framkallar det som vill bli sagt, men det är fortfarande inte nödvändigtvis något svar: Men att leta efter betydelser, att leka fram dem ibland? Låta dem sprida sig, förvandla sig. Att se språket bete sig. Leka kurragömma. Att skriva poesi för att det man skriver inte kan finnas på något annat sätt?

Jag är världens sämsta berättare, och en dålig iakttagare. Kan inte ens berätta en vits så att poängen kommer fram. Mina dikter är mera som distraktioner, en andning, ett sätt att vara, bara. Ett sätt att drömma. I bästa fall håller de sina hemligheter. Kanske jag överdriver. kanske det bara är några koreografiska övningar. Kanske mina dikter bara är enslags långtgångna försök. Försök att nå fram? Till någon, den som alltid lyssnar?

Där det mesta har fallit bort. Men det är inte heller helt och hållet sant – Men det som jag vill att läsaren skall göra, om jag vill något, det är att gå till sig själv, vad väcker det jag skriver hos dig? Vem är du? Går det att säga?

Vad tycker du om det svenskspråkiga poesiutbudet på senare tid (både från Sverige och Finland) och hur uppdaterad tycker du att du är när det gäller nya och kommande diktsamlingar?

– Det här är känsligt. Är väldigt dåligt uppdaterad, sedan flera år. Har inte kunnat läsa, dvs inte förmått ta emot det jag försökt läsa, för det mesta. Ibland går det bra, men inte alls som jag skulle vilja. Har dessutom blivit en så långsam och glömsk läsare.

Det är åldern förstås, men också ett beroendeframkallat skrollande på nätet, det kan inte hjälpas. Samt en extrem trötthet och påträngande någonting som tankar eller det undermedvetna eller vad det är som förstör läsandet… ett pladder bak i huvudet som jag inte får stopp på… men jag jobbar på att få igång poesiläsandet igen, och allt annat bokläsande också.

Däremot följer jag ytligt med poesiutgivningen, läser nog en bok då och då, läser recensioner i såväl rikssvenska som finlandssvenska media, översikter, essäer kring poesi… så någonslags överblick har jag. Och tycker det både i Sverige och i Svenskfinland finns glädjande mångsidig utgivning. På större och framför allt mindre kvalitetsförlag, också egenutgivning. Speciellt när det gäller poesi är det jättebra med en bred utgivning. Sedan vad som är bra och vad som inte är lika bra, är ju (delvis åtminstone) subjektivt. Men eftersom jag läst så lite under en oförsvarligt lång tid så vill jag inte döma.

Däremot har jag ju nog favoriter, dem jag har sparade här hemma för att läsa, dem jag läst och vill läsa igen, och några jag inte ännu har, men som jag skall försöka få tag på, sådana som väcker nyfikenhet…Tycker det verkar ha kommit ett ökat intresse för poesi, det har ju också skrivits om det, i tidningar, och det är så roligt om det är så, och hoppas det håller i! Och att det också dyker upp poesidebutanter i olika åldrar! Och att det finns så många sorters poeter överhuvudtaget.

(Fotograf: Patrick Kosk)