Det har blivit dags att skriva om fyra diktsamlingar som jag har läst från 1997 i min reportageserie om finlandssvensk poesi från 1980-2000.

Först ut är ”och månen har sin gång” (Författarnas andelslag) av Solveig Rabb (1934-2023) från Korsholm.

Rabb är då en naturromantiker ända ut i fingerspetsarna i ”och månen har sin gång”, där jag inledningsvis läser:

”Norrskenet fladdrar
skimrande grönt på himlen
i solfjädersglans”

Vinter, köld och älvar tornar raskt upp på sidorna framför mig när jag fortsätter läsa och Rabb skriver vidare:

”Novemberdimman
målar en grå akvarell
att försvinna i”

Rabb skriver om månar och hav. Om solrosen och kungsfågeln och och mitt i allt finns en fin samklang mellan människa och naturen som hon förmodligen blivit inspirerad av Gunnar Björlig. Hon överraskar även mitt i allt med rader som:

”Den arbetslöse
har ingen fritid”

Jag nickar till och så kan det nog vara. Solveigs diktuniversum i ”och månen har sin gång” är en lektion i naturromnatisk poesi som dansar tango med visdomsord från en dam som inte var rädd att säga vad hon tyckte och tänkte.

Jag bläddrar vidare i den lilla diktsamlingen i min hand och läser:

”Berget gömmer tyst
rytmer ur rymdstoftsdansen
som tiden har glömt”

Summan av kardemumman av ”och månen har sin gång” är att den i sin nyktra framtoning lyser upp min vardag och påminner mig om vad poesi ofta handlar om – att den kan vara större än livet i sig själv.

Bok nr.2 från 1997 som jag tagit del av är Fingerfärg (Schildts) av Robin Valtiala (Född 1967) från Grankulla.

På baksidan av bokpärmen står det: ”Dikterna i Fingerfärg är förankrade i förortsmiljö med både realistiska och magiska inslag, bildspråket är personligt och överraskande, lekfullt och ironiskt.”

Ok. Jag ska vara rakt på sak – det här är inte den bästa diktsamling jag läst, men tack och lov inte heller den sämsta. Valtiala skriver en bit in i Fingerfärg:

”vi har kurser där vi gråter
och kletar goya-geggamoya på väggarna
det är viktigt att lära sig gråta om man har glömt

vi minns inte vilka som har ställt frågorna
men de visar sig ibland när vi är trötta
och går i mörka trappor”

Här är Valtiala som bäst enligt mig i sitt diktande 1997 och skulle hela Fingerfärg hålla denna ton utan allt för stora utsvängningar, så skulle diktsamlingen charma mig mer än när lekfullheten tar över lite för mycket.

Jag läser bland annat om blå höghus, röd flickfärg, om en blå figur och en röd pipon (mössa/hatt på rikssvenska). Som grädde på moset så skrivs det även om murmeldjur och en Nisse (som jag inte riktigt förstår vem det är) i Fingerfärg.

Robin skriver vidare i dikten Utkik:

”murmeldjuren bygger sandslott utanför
svepta i röd pipon

(”de avbildar framtiden
men raserar sandlådan!”)

”nej, de kommer helt säkert aldrig in”

lättölflaskorna står som blomkrukor på fönsterbräden och skåp
när 66-åringen nyser och andas låter det som konstiga ord”

Här blir det lite för mycket för mig. Ändå är jag lite förbluffad över den fantasi som färgar Fingerfärg. Jag vet inte hur många gånger jag läst diktsamlingen för att ge den en ärlig chans och förstå den så gott som möjligt.

Ironin gillar jag sämst i boken (mkt pga av att jag själv är född i den ironiska generationen och är less på den) och mest gillar jag överraskningarna i dikterna, där Valtiala visar att han kan pendla mellan tillsynens nonsens och känslosamma tankemönster i rätt charmiga inramningar.

Så…(trumvirvel) Fingerfärg får ett ok av mig. Omslaget är bedrövligt i sin grönblåröda skrikiga layout, men innehållet är desto bättre även om det har en bit kvar för att kunna tillfredsställa min blick.

1997 gavs Samlade dikter av Edith Södergran (1892-1923) ut på Schildts förlag och denna upplaga följer i huvudsak den standardutgåva som Gunnar Tideström utgav 1949.

När jag läser Södergran skrattar jag lika mycket som gråter. Hela hennes diktuniversum är så vibrerande och levande, Det finns så mycket av lära av Södergrans poesi och varje gång jag läser hennes dikter känns det som att inspirationens vindar blåser genom hela min existens.

Samlade dikter innehåller Södergrans diktsamlingar Dikter från 1916, Septemberlyran från 1918, Rosenaltaret och Brokiga iaktagelser från 1919, Framtidens skugga från 1920, Tankar om Naturen (aforismer, som tidigare publicerades i tidskriften Ultra 1922) och Landet som icke är från 1925 som gavs ut postumt.

Egentligen har jag inte mer att säga om Samlade dikter än att läs och lär från en av poesins främsta mästare.

Den sista diktsamlingen jag har läst från 1997 är Rus av gul (Söderströms) av Ann-Louise Gammelgård (född 1971 och numera Bertell) från Oravais i Österbotten.

Rus av gul är Bertells debutdiktsamling och efter denna har hon skrivit allt från barnböcker, noveller och romaner varav romanen Heiman från 2020 som även spelades som teaterpjäs på Wasa teater för ett par år sedan.

Alla poeter och författare börjar någonstans och det var minst sagt spännande att se hur Bertells författarkarriär började som poet med Rus av gul.

Men innan jag berättar vad jag tycker om diktsamlingen, så ska vi få höra vad Bertell själv tycker om sin poesi från 1997.

Hej på dig Ann-Luise. 1997 debuterade du som poet med diktsamlingen Rus av gul. Vad är dina spontana känslor kring denna diktsamling och när läste du den senast?

– Jag är mycket stolt över diktsamlingen och läser i den med jämna mellarum. Jag var väldigt fri och fantasifull på den tiden. Spretig tror jag den kallades, men jag uppskattar framförallt friheten och leken i den. En dikt tycker jag mycket om ännu eller en rad: I mörkret ser jag skulptören och barnet men inte vad de har för händer.

Fem år senare gav du ut din andra diktsamling Hur jag blev en fluga och efter det blev det inte mer poesi som gavs ut av dig, utan andra genrer tog över istället. Gjorde du helt slut med poesin efter den diktsamlingen eller har lyriken funnits kvar hos dig genom åren även om läsare inte fått ta del av den?

– Jag har fortsatt att skriva poesi, hade någon diktsamling som inte blev antagen, och gick sen över till prosa. Men innerst inne är jag poet, och skriver poesi särskilt om somrarna. Och tänker nog på att ge ut nåt igen, men jag har blivit så mycket mera kritisk och medveten sedan 1997. Förstått hur svårt det är.

Hur är din relation till poesi 2025?

– Den är mycket god, jag läser ofta poesi och kring jularna brukar jag läsa någons samlade verk. Wislawa Szymborska, Tua Forsström, Tomas Tranströmer tex.

Avslutningsvis, om vi går tillbaka till slutet på 90-talet och början på 2000-talet.Hur upplevde du författarklimatet som poet på den tiden i Svenskfinland?

– Detta var ju innan de sociala medierna, det kändes mycket svårt att nå ut. Få läste poesi och Rus av Gul är ju inte heller direkt riktad till nån större publik. Jag fick en halvdålig recension i VbL, där de tyckte att jag gjorde nåt som många gjort förut, saknade originalitet. Och det tog jag lite onödigt hårt.

Jag önskar att jag vågat göra mera estradpoesi och verkligen tagit tag i det. Nu känns det som om mina sociala medier svämmar över av poesi och den finns överallt på ett annat sätt.

Tack för intervjun! Nu ska jag avslutningvis dela med mig några av mina tankar om Rus av gul.

Jag håller nog med om det Bertell skriver om att Rus av gul uppfattades som en spretig diktsamling när den kom ut, men vilket jag uppfattar mer som en fördel än nackdel. Inledningsvis i Rus av gul läser jag:

”I mitt huvuds grop
planterades en sten för att
björken växte direkt i
skrevan och så
jag längtade”

Jag läser vidare om blod och död varvat ett diktjag som ser månskärvor på tånaglarna och har drömmar om vattendjur och kärlek. Det är både intensiv och småvild poesi som förgyller diktsamlingens ca 60 sidor och nog blir man lite andfådd av Rus av gul som till och från är dramatisk läsning med ett stort D.

Fantasin är definitivt en styrka i Bertells debutdiktsamling från 1997. Till och från ser jag dikterna i Rus av gul som färggranna tavlor inuti huvudet och jag läser vidare:

”Mitt ljusa hår föll till marken
äntligen vatten
i mörkret ser jag skulptören och barnet
men inte vad de har för
händer”

Jag vet inte om det finns nåt svenskt ord för det finska sisu, men om jag skulle använda ett ord för att beskriva Rus av gul så skulle jag nog säga att den innehåller mycket sisu. Hela upplevelsen efter att ha läst diktsamlingen känns som att ha fått ta del av stark och uthållig poesi som inspirerar. Ska definitivt läsa den andra diktsamlingen som Bertell skrev efter denna och recenserar den förmodligen framöver.

Det var allt för denna gång och vi ses nästa gång med mina reflektioner av finlandssvenska diktsamlingar från 1998.

(Foto: Frank A. Unger)