Först ut av det jag läst från 1995 är Du tror du kuvar mig liv? Finländska kvinnors lyrik genom tiderna – En antologi samlad av Tua Forsström och Märta Tikkanen (En bok för alla. Bokförlaget Trevi publicerade orginalutgåvan 1984.)

Du tror du kuvar mig liv? är en ca 250 sidor tjock antologi som rymmer både finlandssvenska och finska kvinnors poesi och i detta fall gör jag ett litet undantag, där jag annars enkom skriver om finlandssvensk poesi i denna reportageserie om finlandssvensk poesi från 1980-2000.

När det gäller finskspråkig lyrik (översatt till svenska) så har jag inte skrivit så mycket om sådan, men har som mål i framtiden att skriva mer om detta här på nickopoet.com

Men nu tillbaka till Du tror du kuvar mig liv? Där det bland annat står följande på baksidan av bokpärmen:

”EN INSPIRERANDE, antologi som ger en bild av finlandssvenska kvinnors lyrik genom tiderna, såväl den finska som den finlandssvenska. Här presenteras sjuttiotre författare med sammanlagt tvåhundra dikter. Författarna får komma till tals i alfabetisk ordning. Gammal står bredvid ung, finsk bredvid finlandssvensk, rimmad bredvid orimmad.”

Låter väl som spännande läsning? Tycker iaf jag och här är mina reflektioner kring antologins innehåll.

Mitt första intryck är att det är extremt intressant att läsa finska poeters poesi som är översatt till svenska som jag aldrig hört talas om tidigare. Jag stiftar sålunda nya bekantskaper med poesi från poeter som bland annat Tiina Kaila, Aulikki Oksanen och Katri Vala och det finns både djup och skärpa i dikterna jag tar del av. För att inte glömma det finska vemodet som i vissa dikter är nattsvart som i t.ex rader som dessa av Anne Hänninen:

”Jag skrattar ett självmordsskratt.
Jag är världens lyckligaste olyckliga.”

(Översatt av Marita Lindqvist)

och Aale Tynni skriver inledningsvis i dikten Ensamhet:

”Väggarnas glädjelöshet,
takskuggans mara:
dunkel och formlös ångest,
sorg som ej ord kan förklara”

(Översatt av Ole Torvalds)

Finns det då någon röd tråd ang urvalet av dikter i Du tror du kuvar mig liv? I förordet skriver Märta Tikkanen bland annat: ”Utan att vi medvetet valde någon tematisk linje märkte vi att de dikter vi definitivt inte kunde avstå från ofta handlade om samliv, vänskap, människorelationer – om kärlek i ordets vidaste bemärkelse. Kanske är det vad kvinnors dikt genom tiderna oftast handlar om?”

Visst innehåller denna antologi från 1995 så mycket mer än ett nattsvart mörker insvept i poesins mantel som Tikkanen skriver om i sitt förord och ju mer jag läser i boken, desto mer vill jag läsa och ta del av alla de medverkande poeternas poesi.

Jag kan inte göra mer än att rekommendera Du tror du kuvar mig liv? till alla lyrikintresserade därute som vill ta del av finlandsvensk och finsk poesi i en antologi som känns på djupet!

Medverkande i Du Tror du Kuvar mig liv?:

Anonym — Agneta Ara — Maria Berg — Emilie Björksten — Birgitta Boucht — Alexandra Brandt — Tua Forsström — Sara Karolina Gadolin — Brita Ysabel Gustafson — Saima Harmaja — Elin Herrgård — Birgitta Hjelt — Helvi Hämäläinen — Anne Hänninen — Ann-Marie Häyrén — Brita Högnäs-Sahlgren — Pirkko Jaakola — Fröken Jellistratoff — Helvi Juvonen — Tiina Kaila — Aino Kallas — Eeva Kilpi — Eila Kivikkaho — Kirsi Kunnas — Kaisa Liisa Lappalainen — Gurli Lindén — Bodil Lindfors — Margaretha Lindgren — Disa Lindholm — Ingegerd Lundén — Eeva-Liisa Manner — Aila Meriluoto — Barbro Mörne — Hedvig Constantia Frederika von Numers — Carita Nyström — Aulikki Oksanen — Olgoi — Ulla Olin — L. Onerva — Anne-Marie Palmén — Larin Paraske — Maila Pylkkönen — Mirkka Rekola — Viola Renvall — Fredrika Runeberg — Tyyne Saastamoinen — Barbara von Schoultz — Solveig von Schoultz — Elvi Sinervo — Eira Stenberg — Kristina Stenstrand — Wava Stürmer — Tatiana Sundgren — Edith Södergran — Kerstin Söderholm — Marita Tammelander — Arja Tiainen — Märta Tikkanen — Monica Träskböle — Mirjam Irene Tuominen — Sirkka Turkka — Aale Tynni — Katri Vala — Inga Vallenius — Kaarina Valoaalto — Anja Vammelvuo — Marja-Liisa Vartio — Eva Wichman — Inga-Britt Wik — Anita Wikman — Augusta Vörlund — Inga Ågren — Rut Åman

Nils-Erik Finnholm (Född 1953 i Lepplax, bosatt därefter i Jakobstad) gav ut diktsamlingen Tillflykt (Författarnas andelslag) 1995.

Jag känner inte till Finnholm sedan tidigare och efter lite research på nätet kommer det fram att han gett ut diktsamlingarna Pulsslag och Rosor i snön innan Tillflykt och även medverkat i ett par antologier.

Tillflykt är en rätt kort diktsamling på ca 50 sidor som är uppdelad i två kapitel – Vid poesins eld och Åt vinden viskade jag mitt namn och i det första kapitlet skriver Finnholm om själva diktandet och om vad poesin betyder för honom.

”Tillvaron
består av
en enda långdikt
eller av
myriader små korta”

och några sidor längre fram i Tillflykt:

”Mitt liv
tillägnar
jag diktkonsten
Vad som helst
må ske
Ett äkta par
är poesin och jag
Dikterna är
mina barn
Tänk på dem
som vänner
eller vatten”

I diktsamlingens andra och sista kapitel Åt vinden viskar jag mitt namn skriver Finnholm om allt från frågeställningar om Guds existens i rader som:

”Finns Gud
eller är han
ett konstruerat svar
på vår saknad?”

och vidare bland annat dikter tillägnade till Lolan och Gun (Anar att dessa handlar om poeterna Lolan Björkman och Gun Nygren (Vila i frid båda två). I dikten TILL GUN skriver Finnholm:

”Ditt språk
och din storhet
begriper endast
trollen och älvorna
blåfötter
och andra invigda”

Tillflykt är helt klart en trevlig liten diktsamling som jag hoppas Finnholm blev nöjd över mina tankar om boken, där fler läsare av hans lyrik efterlystes (som han får nu tack vare er läsare) i den namnlösa dikten på sidan 22:

”Hård
som diamant
är tillvaron
i poesins rike
Ändå märker man
det knappt
För min korg
är full
av ädelstenar
Om jag ändå
hade fler
jag kunde
visa dem för”

Hanna Ilander (Född 1974) från Borgå, numera bosatt i Stockholm gav ut prosadiktsamlingen Till skuggan bakom min vänstra axel (Schildts) 1995.

Till skuggan bakom min vänstra axel är uppdelad i kapitlena Platser som hörn, Staden vrider sig, Träden mullrar och växer, KA tvillingen och Barn på en ö och som läsare får jag följa diktjaget genom en stillsam resa genom olika platser i tillvaron som analyseras med detaljerad skärpa.

Jag måste säga att den runt 20 åriga Ilander i mitten på nittiotalet kunde skriva riktigt bra eller vad sägs om dessa inledande rader i Bro:

”Barfota eller inte, nu står jag där i alla fall, på träbjälkarna
blankslitna och grå av vind. Gruset rinner sakta ner
genom springorna under fötterna, droppar ner i det kalla
bruna vattnet och jag vilar ögonen på vassens armar.”

Jag läser vidare i Till skuggan bakom min vänstra axel och får läsa om allt från ett Luciatåg som sträcker ut sig mot stjärnhimlen och om att plocka giftiga flugsvampar som lyser vackert i diktjagets korg. Med hjälp av en skopa rejäl fantasi och skickligt författarskap lyckas Ilander fånga min hela uppmärksamhet genom boken framför mig och en fråga som återkommer är vad hände sen?

Vad hände efter 1995 för denna unga och lovande författare som bara hade gett ut debutdiktsamlingen Haren misteln tjuven två år tidigare än denna diktsamling? Det är någonting jag måste ta reda på och därefter lyckades jag göra en intervju med författaren i fråga som ni kan läsa här:

(Foto på Hanna från mitten på 90-talet – Charlotta Boucht)

Hej Hanna. För 29 år sedan, 1995 gav du ut prosadiktsamlingen Till skuggan bakom min vänstra axel på dåvarande Schildts förlag. Vad minns om hur poesi-scenen var i Svenskfinland på den tiden och vad betydde det för dig att få ut denna bok?

– Jag var 21 år när den här boken gavs ut. Den kom till efter debutantkursen på Biskops-Arnö, som jag deltog i sommaren efter att min första diktsamling hade publicerats. Det satte igång en process i mig, och under hösten föll något på plats och jag hittade prosadiktformen som Till skuggan bakom min vänstra axel består av. Dikterna rann ur mig, det var som om flera års Stockholmsintryck och upplevelser som samlats i mig plötsligt hittade sin form och materialiserades. Det kändes så självklart plötsligt.

Hur poesi-scenen i Svenskfinland på den tiden var vet jag inte riktigt, jag bodde i Stockholm och hade mer koll på poesi-scenen där. Jag studerade litteraturvetenskap på Stockholms universitet, och var mycket ute i Stockholmsnatten och på olika kulturevenemang. Jag praktiserade under en period på Tidskriften 90TALs redaktion, och fick inblick i redaktionsarbetet och de litterära strömningar som var aktuella då. Chefredaktören och eldsjälen Madeleine Grive var en inspirerande och stark drivkraft i Stockholms kulturliv, och jag är glad att jag fick vara med på ett hörn.

Jag var med när 90TAL arrangerade Stockholms första Internationella Poesifestival på Elverket, det var en spännande tid. Man kunde hamna hemma i köket hos Madeleine och där vid köksbordet satt en rökande Stig Larsson, eller Björn Ranelid som höll monolog. Jag var också med i en annan grupp som gav ut en underground-kulturtidskrift som hette Badminton, och jag minns att vi arrangerade några poesiaftnar på Kulturstationen, där bl. a. poeten Bob Hansson deltog. Det var ungt, kul och kreativt.

Du debuterade tre år tidigare med diktsamlingen Haren, misteln, tjuven på samma förlag. Berätta lite om hur det kom sig att du började skriva poesi och vad skulle du säga har varit den röda tråden i din poesi (ifall det har funnits en sån)?

– Jag läste mycket under hela min uppväxt, mest prosa men även en del poesi. Gunnar Björling tyckte jag mycket om. När jag var 17 år började jag skriva poesi själv, det började med en dröm som jag skrev ner i form av en dikt. Min mamma var den första som fick läsa mina texter, och sedan min lärare i svenska på gymnasiet. De uppmuntrade mig att fortsätta skriva.

Jag vet inte om man kan hitta en röd tråd i min poesi, andra kanske kan se det tydligare än jag. Formmässigt är mina båda diktsamlingar ganska olika, men vissa teman återkommer nog. Teman som identitet, stad, natur, existens. Båda kanske handlar om att försöka förstå världen och sig själv. Försöka kommunicera med andra. Bli sig själv, i något slags sammanhang. Ett försök att precisera världen, nå kärnan. Men det kanske inte är en röd tråd, mer något slags poetik…

Har du gett ut något mer efter dessa två diktsamlingar?

– Efter Till skuggan av min vänstra axel har jag inte skrivit något som jag velat publicera. Bara skrivit dagbok i perioder, och lite anteckningar och ofärdiga textsnuttar. Det går inte att tvinga fram något. Man måste först samla på sig något som vill ut, det måste mogna och sedan måste det hitta rätt form för att bli till. Det får ta den tid det tar.

När flyttade du från Finland till Sverige och vad saknar du mest från de tusen sjöarnas land?

– Jag flyttade till Stockholm sommaren 1992 för att studera. Det var ganska ensamt i början, men så småningom fick jag nya vänner och sammanhang och trivdes. Nu har jag levt största delen av mitt liv här. Det jag saknar mest från Finland är mina släktingar, surbröd, bastu, skärgården, naturen, ljusa sommarnätter och knarrande snö. Och finskan, ibland. Här i Stockholm är det mest snöslask på vintern, men det finns annat som väger upp.

Tack för de här svaren Hanna och hoppas du kommer ge ut nån eller några fler diktsamlingar i framtiden!

Sist ut för denna gång med utvalda diktsamlingar från 1995 så har jag läst Röster – Tillåtelse (Söderströms) av Siw Orre (tidigare Alander, 1940-2024) från Vasa/Åbo.

Direkt när jag börjar läsa Röster – Tillåtelse så inser jag att det här är en poet som jag vill läsa mer av. Hur kan jag ha missat en sådan skicklig poet genom alla år som jag plöjt genom diktsamlingar från förr? Å andra sidan, bättre sent än aldrig att hitta poesi från förr som störtdyker rakt in i ens blick med poetisk hyperskärpa.

Orre debuterade som författare under namnet Alander redan 1979 med romanen Bandet som följdes upp av romanerna Tunneln (1982) och Blå duvan (1985). Därefter debuterade hon som poet med efternamnet Orre med Ända hit de avlägsna vatten (1987) och därefter Leendets magma (1991) och till sist Röster – Tillåtelse som kom ut 1995.

Orre skriver dramatisk poesi med storslagna metaforer som utgår från en relation som verkar ha haft sina bättre dagar. På sidan 12 i Röster – Tillåtelse läser jag:

”Som om ingenting fattades
fortsatte vi vår
ensamhet
Medan vi lyhört avlyssnade

Som om någonting saknades
närmade vi oss
rösterna
Avståndets erfarenhet”

Tänk att några så få rader kan säga så mycket och det är just det som kan vara skönheten i välskriven poesi. Att kunna säga så mycket med så få ord och det kunde Orre i sin poesi. De längre dikterna blir nästan till ordfyrverkerier som lyser upp min inre himmel och jag tar tacksamt emot och slukar varenda ord som lyser upp bokens sidor framför mig.

När jag fortsätter läsa Röster – Tillåtelse får jag följa diktjaget från rader om bland annat katatonins innersta besvärjelser och vidare till Minneslunden, grön som källsprånget/ porlande ur berget. Orre visste hur man gör för att måla upp levande lyrik genom ett välarbetat diktspråk med passion för skrivandet som motor. För på något annat sätt skulle knappast sådan kvalitativ lyrik som finns i Röster – Tillåtelser, kunna ha fötts fram.

Jag ska avsluta mina reflektioner kring Röster – Tillåtelse med en favoritdikt från boken i fråga, men först vill jag dela med mig av informationen av att Siv Orre lämnade vår värld den 11 december (Vila i Frid) i år och hennes dotter Maria Alander som även är en poet hälsar att poesin betydde glädje och tröst för sin mor. Och även att resa. Känsla av tillhörighet. En plats på jorden.

”Vi byggde luftslott
i sandsten

Lämna aldrig visionerna!

Vi formade prinsar, prinsessor
av havssalt
Gav dem kronor och diadem
De lyste i regnbågens alla
färger

Vi gränslade hästarna och
red i väg
Övervann stupen, belysta
bortifrån

Någon strödde ut körsbärsblommor
Spottade kärnor
För överlevnadens skull

Siw Orre 1940-2024

(Foto: Åbofotografen Henry Edman)