Efter en liten paus med denna serie, där jag rest tillbaka i tiden för att rannsaka hur den finlandssvenska poesin har mått sedan 1980 och framåt så har jag nu tagit tag i projektet igen och har läst fyra diktsamlingar från 1994.

Först ut är Pantrarnas berg (Författarnas andelslag) av Greta Blomqvist (Född 1939) från Purmo.

Blomqvist debuterade som poet 1985 med diktsamlingen Folket från norr (Författarnas andelslag) och har efter det gett ut lite över tio böcker inom olika genrer. Pantrarnas berg är Blomqvists femte bok i ordningen.

Fort kastas jag som läsare av Pantrarnas berg in i en vardagsdramatisk och poesidarrande värld, där diktjaget vänder ut och in på sina tankar och rannsakar världen runtomkring sig. Blomqvist skriver bland annat om att tömma en vattenfylld stövel stående på ett ben och om en fiskebåt som kommer puttrande långt ute på fjärden och hennes dikter känns lite som små tavlor målade i akvarell.

Naturen är en återkommande ingrediens i Pantrarnas berg och kanske är det där som Blomqvist blixtrar till mest som poet. Här i dikten Björken som fångar min hela uppmärksamhet:

”Förväntan i luften från björken
som lyssnar efter första
köldnattens signaler
och ger lov till alla gula blad
att med ett knäpp singla till marken
Röd och ivrig står lövräfsan
och lyser som ett utropstecken
mitt i all förväntan”

Blomqvist skriver vidare om minnen från barndomen och om stormar såväl som stilla dagar i livets melodi och jag måste medge att Pantrarnas berg är en trevlig bekantskap runt sjutiden på morgonen denna första advent.

Den andra diktsamlingen jag läst från 1994 är Ralf Andtbackas debutdiktsamling Öga för öga (Söderströms). Andtbacka är född 1963 i Kronoby och bor i Vasa sedan 1990 och förutom att att ha gett ut över tjugo diktsamlingar sedan Öga för öga, så är han även förläggare på Ellips förlag.

Vad är då mina intryck efter att ha läst ut Öga för öga som är en diktsamling på lite över sjuttio sidor lång?

Det första är att det händer mycket i poesin framför min blick. Varje dikt känns lite som en berättelse i Öga för öga som är en ganska brutal diktsamling, där jag nästan behöver stanna upp och andas ut efter varje sida. Intensivt så det ryker om det med andra ord och jag inser ganska fort att det här är en diktsamling som behöver både tid och fokus för att jag som läsare ska kunna ta till mig så mycket som möjligt av dikterna.

Andtbacka skriver:

”din kropp är ljus, din kropp är mörker
du mitt vatten och jag ditt segel
en dubbelstjärna i alla konstellationer
en gemensam färd där orden föregriper
jordens löftesrika tystnad”

Jag fortsätter läsa Öga för öga och får följa diktjaget vidare från kärleken fullkomnar oss/i vår ofullkomlighet till rader som någonstans börjar havet/och det är tungt och redigt/en dag som denna.

Andtbacka målar upp världar inuti världar inuti i sin mångbottnade poesi som gör att hans debutdiktsamling från 1994 både känns spännande och intressant och jag känner mig inspirerad efter att ha läst ut den.

Innerst inne (Sahlgrens förlag) heter Brita Högnäs-Sahlgrens (Född 1938) diktsamling från 1994. Högnäs-Sahlgrens är född i Karleby och har varit både förläggare och författare och debuterade med Ett hutlöst pris på Schildts förlag 1973. Hon har både gett ut romaner, noveller och diktsamlingar genom åren.

Rakt på sak, så gillar jag direkt Innerst inne. Det är en rapp liten diktsamling som behandlar ämnen som saknad och sorg, men även barndom och tider från förr. Brita Högnäs-Sahlgrens skriver inledningsvis i dikten Sonen:

”Hennes son har hängt sig
22 år
Hon sitter apatisk
dag efter dag
natt efter natt
Hur trösta?
Äta måste hon ju
men inte blodplättar
inte kötträtter
inte fisk
men frukt
och legymer
och en öl
och en öl
och en öl”

Det är som sagt var tynga ämnen som behandlas i Innerst inne, men Brita Högnäs-Sahlgren skriver rappt och utan krusiduller så det fläktar friskt om hennes poesi från 1994. Jag läser vidare och uppskattar den ärlighet som genomsyrar diktsamlingen. Livet kan vara hårt och brutalt och det är ingenting som Högnäs-Sahlgren försöker försköna, utan snarare fångar ofiltrerat i sin poetiska blick. Jag läser vidare och Högnäs-Sahlgren skriver:

”Vi är alla Guds barn,
försäkrade prästen med närsynt blick
medan hustrun plockade brödsmulor
från bordduken
och sonen klippte vingarna
av en levande fluga”

Den sista diktsamlingen för denna gång från 1994 är Det finns ingen annanstans (Söderströms) av Helsingforsaren Henrika Ringbom (Född 1962).

Ringbom debuterade som poet 1988 med diktsamlingen Båge och har även skrivit romaner och medverkat i antologier sedan dess, samt arbetat med översättningar av böcker från både finska och engelska till svenska.

Jag har läst en del av Ringbom tidigare och har uppskattat vissa diktsamlingar mer än andra av henne och det är med spänning min blick hugger tag i Det finns ingen annanstans.

Hur mår då Ringboms poesi från 1994? Ok, skulle jag säga. Inga större överraskningar på gott och ont i Ringboms dikter, där själva färden genom olika rum i livet och världen runtomkring känns som en central nämnare för upplägget i diktsamlingen framför mig.

Tyvärr känns det som om Det finns ingen annanstans går lite på tomgång till och från och läsningen av diktsamlingen blir nästan tråkig. Räddningen blir när några dikter blomstrar upp i all sin prakt och jag hade önskat fler av den kvalitén i Det finns ingen annanstans. För att ta ett exempel – början av den namnlösa dikten på sidan 33, där Ringbom känns inspirerad av självaste Edith Södergran:

”Hur farlig är inte himlen för ögat
Fjärran lockar den och blicken famlar i fästet
Löper hän i det oändliga, ger sig av i det blå
Och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor”

Det var allt från mina reflektioner av finlandssvensk lyrik som kom ut för trettio år sedan. Återkommer med en fortsättning från året 1995!

/Nicko