Hej Gunnar. Du har gett ut [ Haicurriculum ] nyligen. Kan du berätta lite om diktsamlingen och vad titeln står för?

– Nå titeln anspelar indirekt på | Haiculdesac |, min förra samling med bara haikudikter. Det finns nog haikudikter annars också i mina samlingar, men i de här två avsedda ville jag genom titeln säga rakt ut att det är fråga om haikun. Sedan visar titlarna, hoppas jag, min allvarliga lekfullhet eller mitt lekfulla allvar. Där cul-de-sac betyder återvändsgränd så är ju curriculum ett slags sammanfattning av erfarenheter och kompetenser. Eftersom jag kallar [ Haicurriculum ] för min sjätte diktfamling faller väl de flesta bitar på plats -.

Sedan Notapparat från 2021 har jag i och för sig fortsatt att njuta av diktskrivandet. Men lusten att publicera har varit som bortblåst. Det har samlats en hel del drivor med olika slags dikter – och ja, jag hade ingen som helst lust att ge mig in i den snårskogen. Men så skedde något. Finland fick en ny regering, Riikka Purras regering väljer jag att kalla den, inte Petteri Orpos (som officiellt är statsminister). Den är också radikalt högerfärgad i fråga om sin politik.

Eftersom förstås också kulturfälten får lida och poesin inte hör till de hörn som det går bäst för bland dem som de går dåligt för, beslöt jag mig för att kör till, ut med en samling, visa min uppskattning för de allmänna biblioteken i Finland samt mina bibliotekskolleger (ja, jag är deras kollega ännu i ett år; sedan har jag fyllt 68 och måste gå i pension). Dessutom har jag skickat en hög friexemplar till en del ”finlandssvenska och tvåspråkiga” bibbor på kustremsan. Det är i lyckligaste fall det lilla nanobarr jag kan dra till stacken.

Jämfört med tidigare utgivningar tog jag dessutom på mig strängare glasögon. Av trehundra haikudikter rensade jag först ut hundrafemtio, därefter valde jag hundra för boken. (Att försöka skriva haikun är till råga på allt en möjlighet för mig att kanske kunna tygla min mångordighet, min yvighet. Haikudikten kan anta rollen som min personliga och positiva tvångströja.)

Efter din debutdiktsamling Ansiktet mot muren som kom ut 1978 tog det ju lite tid tills du började ge ut böcker igen och det har nu blivit fem stycken från 2016 då du gav ut Milstolpar i gärdsgårdsserien. Varifrån kom nytändningen för poesin och vad ger det dig konkret att skriva poesi nuförtiden?

– Om jag ger ett kort svar istället för ett svar på en fråga som kräver ett långt (mellan 1978 och 2016 ligger en hel räcka av liv, varierande och olika liv). Men till saken. Efter Ansiktet mot muren körde jag fast, mina dikter blev alltmera konstlade, uppstyltade et cetera.

Kanske den överlag rätt positiva och berömmande kritiken blev för mycket för mig. Dessutom såg jag allt mörkare på världsläget. En inspiration bakom nytändningen var Nina Burtons poesi; hon uppträdde på Åbo poesidagar 2014 (var det visst). Ett annat faktum var att jag skrivit en hel del faktabetonade grejer i arbetslivet – och kolumner i Åbo Underrättelser och Österbottens Tidning i två års tid kring 2010.

Tröskeln att skriva blev lägre, att skriva kändes därigenom vardagligare, naturligare. Och att jag skrivit på dator, det har haft stor betydelse, för min handstil och jag kunde inte fungera tillsammans (med penna kan jag underteckna, skriva små meddelanden och butikslistor, och där är det).

Och så lossnade det bara. Svårt att förklara. Lika svårt att förklara som det att dikter kommer ända fram till tröskeln av en poesiutgivning och sen blir det paus, tvärstopp nästan.

Klimatet nu är lika dystert, ja ännu dystrare än 1978. Det är så nattsvart som jag i Ansiktet mot muren såg (framåt) att det skulle bli. Men jag har lärt mig att se på olika sätt. Pessimistiskt i det stora hela och optimistiskt i mitt eget liv, på det mikrolokala planet; jag är ändå en glad filur trots allt. Och diktskrivandet ger mig ett av de små livets glädjeämnen, det är att odla i sin trädgård – och ändå att också smått kommentera det mindre lyckliga utanför trädgårdens pärmar.

Jag brukar ju ofta från svenska poeter om vad de tycker om finlandssvensk poesi i mina intervjuer här på nickopoet.com så nu frågar jag dig vad du tycker om poesi från Sverige? Poeter du gillar därifrån och hur uppdaterad är du när det gäller ny lyrik från det landet?

– Poesin från Sverige har betytt mycket. Det är en fördel att få tillgång till inte bara lyrik utgiven på mitt modersmål här i Finland utan därtill på svenska i Sverige – och med betydligt större omfång. Då jag kom till Åbo för att studera 1976 och så småningom började läsa diktböcker plöjde jag igenom mycket av det som fanns – utgivet under 1900-talet – i Åbo stadsbiblioteks och Åbo Akademis bibliotekssamlingar. Där ligger den höga och djupa grunden i mitt poesiuniversum. Curriculum med andra ord.

Nu är jag inte så uppdaterad som jag var för nästan ett halvt sekel sedan. Men visst försöker jag följa med vad som händer, hålla mig ytligt ajour. Svenska poeter som jag läst med behållning är många, bland andra Werner Aspenström, Kjell Espmark, Nina Burton, Tomas Tranströmer (men faktiskt inte hans haikudikter). Och en lång rad andra duktiga, givande och intressanta namn som jag inte här nämner.

(Foto: Pauliina Kankare)