Alexander Bargum är född 1975 i Helsingfors. Han har en bakgrund inom affärsjuridik och har verkat som företagare och koncernchef i familjebolaget Algol sedan år 2012.

Alexander innehar förtroendeuppdrag i ett antal allmännyttiga organisationer inom bland annat kultur, utbildning, forskning och näringsliv. I augusti 2024 debuterade han som skönlitterär författare med diktsamlingen ”All tid leder hit” utgiven på Ellips förlag.

Hej Alexander. Du har nyligen debuterat som poet med diktsamlingen ”All tid leder hit”. Hur lång tid tog det att skriva boken och blev den som du hade tänkt dig?

– Jag har ju inte skrivit på heltid, så redan av den orsaken har den här boken varit ett långt projekt. Men jag tror å andra sidan inte att den kunde ha blivit färdig speciellt mycket fortare även om jag hade försökt forcera det. Det har helt enkelt krävts så pass mycket tid och eftertanke. Första gången jag skickade in ett manus till Ellips var visst på hösten 2017, och sedan tog det fem år av kommentarer och bearbetningar innan boken fick ungefär den slutliga formen. Till själva utgivningen tog det därefter ytterligare två år.

Det är kanske tio år sedan jag började skriva med sikte på att det faktiskt kunde bli en bok, men inte kunde jag då överhuvudtaget föreställa mig vad slutresultatet skulle vara. Det är nog främst mina lektörer Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen som har fått mig att förstå vart jag var på väg och som har hjälpt mig i mål. Jag har för mig att också Catharina Gripenberg var involverad i läsningen alldeles i början.

Så vill jag ännu nämna Mårten Westö, även han gav mig mycket värdefull respons i ett skede då jag tyckte att jag inte hela tiden kunde besvära mitt förlag med halvfärdiga versioner. Likaså har jag fått viktiga synpunkter av en anonym lektör vars tjänster jag anlitade via den svenska poesiportalen Örnen & Kråkan.

Sammanfattningsvis: jag hade ingen stor vision av min kommande bok då jag började skriva, det krävdes mycket hjälp för att hitta fram. Den här processen har samtidigt varit min skrivskola. Nu kan jag redan säga att jag börjar ha en uppfattning om hur jag vill att nästa bok ska se ut!

Vad fick dig att skriva poesi från första början och hur länge har du haft ett intresse för lyrik?

– När jag var i gymnasieåldern blev jag intresserad av Bo Carpelans böcker genom min farmors förmedling. Hon hette Viveca Hollmerus, var författare och på 50-talet god vän med Bo. Hans ”År som löv” var så vitt jag minns den första samtida diktsamling som jag läste, och den gjorde omedelbart ett stort intryck på mig. Efter det såg jag till att läsa mycket finlandssvensk lyrik också av de andra stora namnen på den tiden: Solveig von Schoultz, Ulla Olin, Lars Huldén, Peter Sandelin, Gösta Ågren, Claes Andersson, Tua Forsström…

Lite senare upptäckte jag förstås de stora finlandssvenska modernisterna, av vilka Björling nog blev den viktigaste bekantskapen, fast jag kanske numera uppskattar Rabbe Enckell ännu mer. Intresset sträcker sig alltså långt tillbaka, och jag har nog försökt skriva ungefär lika länge som jag läst, även om jag slutat skriva nästan lika ofta som jag börjat. Och jag har aldrig talat om mitt skrivande med någon överhuvudtaget, att avslöja det blev aktuellt först i och med att jag faktiskt lyckades bli utgiven.

Poeter som betyder mycket för ditt skrivande?

– Alla de ovannämnda har varit viktiga. Ska jag välja en enda måste det bli Peter Sandelin. Men det finns många andra också – på finlandssvenskt håll vill jag gärna lyfta fram sådana fina poeter som kanske har hamnat lite i skymundan – exempelvis Barbro Mörne, Ralf Nordgren, Mary-Ann Bäcksbacka, Diana Bredenberg och Carina Nynäs.

Av fortfarande aktiva poeter vill jag ogärna nämna någon specifik, jag uppskattar i stort sett alla, och hur många jag än räknar upp så glömmer jag någon precis lika viktig. Den finlandssvenska poesin är alltjämt vital och intressant, den har verkligen inte dött ut med modernisterna och deras närmaste arvingar, eller med dem som gjorde uppror mot modernismen på 60-talet. Vad gäller poeter från Sverige ska jag återkomma till dem längre fram i intervjun.

Du är utbildad jurist och jobbar enligt din presentation med en hel del arbeten. Hur ser du på din roll som poet bland allt det andra som du sysslar med?

– Egentligen ser jag ju inte mina roller som så väldigt olika, fast det kan te sig så från utsidan. Vi har ju alla bara ett liv, och vi fyller det med olika saker enligt fallenhet och förmåga. Allt det jag sysslar med ger lyckligtvis också utrymme för annat, också för att tillbringa tillräckligt med tid med familjen, som är det allra viktigaste. Förstås kan man hitta likheter och skillnader också. Det sägs ju ibland att ”allting är kommunikation”, och det gäller i hög grad både företagsledning och poesi – men till den delen tar likheterna slut där.

I företagskommunikation vill avsändaren förmedla ett mycket specifikt budskap och försäkra sig om att alla mottagare uppfattar det på exakt samma sätt. I poesi är förhållandet egentligen det omvända: budskapet måste skapas hos mottagaren och är unikt för varje läsare, annars fungerar det inte. En likhet som jag också gärna nämner fast det inte riktigt finns tid och utrymme här att utveckla den tanken närmare: både företagaren och poeten måste vara villig att ta risker! Ibland ger risktagningen god utdelning, ibland blir det bara förluster!

Hur har du upplevt att få ”All tid leder hit” recenserad och finns något i kritiken som förvånat eller irriterat dig?

– Det har känts som ett stort privilegium att få ta del av så många kloka och inkännande recensioner! Jag kunde inte vara lyckligare över det mottagande som boken hittills har fått. Om jag är förvånad över något så är det väl i så fall över all den välvilja som kommit mig till del.

Jag tycker att recensenterna har förstått både mina intentioner och mitt sätt att förverkliga dem bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Jag har å andra sidan också haft lätt att acceptera mera kritiska synpunkter; mina förlagsredaktörer har många gånger stått till tjänst med sådana, och jag har lärt mig väldigt mycket av dem.

Jag brukar ju fråga svenska poeter som jag intervjuar om deras relation till finlandssvensk poesi, så nu tänkte jag fråga dig om hur din relation är till poesi från Sverige?

– Den är mycket aktiv och levande! Werner Aspenström, Vilhelm Ekelund, Gunnar Ekelöf, Kjell Espmark, Lars Gustafsson, Gunnar Harding, Bengt Emil Johnson, Lennart Sjögren, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer, Karl Vennberg och Per Wästberg hör till mina verkliga husgudar, men jag har också läst sådana som Bellman och Taube, eller låt oss säga Dan Andersson, Ferlin, Gullberg, Karlfeldt och Lagerkvist flitigt och med stor behållning. Kanske i själva verket lite orättvist att räkna upp alla dessa namn, även om det redan var alltför många, för det finns mångdubbelt fler som är i stort sett lika viktiga – och alla är inte gubbar!

I en något yngre generation uppskattar jag till exempel Erik Bergqvist, Nina Burton, Lina Ekdahl, Ulf Eriksson, Arne Johnsson, Birgitta Lillpers, UKON, Eva Runefeldt, Eva Ström, Magnus William-Olsson och David Zimmerman.

Jag läser också alla betydande nya diktsamlingar av den allra yngsta poetgenerationen i Sverige. Det kommer nog att ta lite tid innan jag får en riktigt nära relation till någon av dem, men jag uppskattar deras arbete (gissningsvis mera än vad de någonsin kommer att uppskatta mitt) och följer i viss mån med de poesidebatter som förs i svenska media.

Sedan måste jag ju tillägga att hela den svenskspråkiga poesin för mig är en och samma litteratur. Jag förstår att man måste hålla Sverige och Svenskfinland isär när det gäller förlagsverksamhet, stipendier, priser, kulturpolitik, receptionshistoria, influenser och dylikt, men som läsare uppfattar jag det svenska i Finland och Sverige som en enhetlig helhet.

Har du bra koll på finskspråkig poesi? Verkar ju inte finnas så mkt översatt till svenska genom åren förutom några få böcker av författare som t.ex. Pentti Saarikoski och Leif Färding mfl.

– Jag kan inte påstå att jag har någon bra koll, men av det äldre gardet har Tuomas Anhava onekligen varit mycket viktig för mig, i någon mån också Paavo Haavikko. Båda för övrigt fint översatta av Bo Carpelan. De andra stora finska modernisterna som Rekola och Manner ska man också läsa om man bara kan språket! Och givetvis ocskå Holappa, Saarikoski, Saaritsa…

Jag följer med nyare finskspråkig poesi mera sporadiskt; två författare som jag kommit att uppskatta mycket är Sanna Karlström och Reetta Pekkanen. Igen, det finns många fler, och om någon frågar mig på nytt i morgon kanske jag kommer att tänka på helt andra namn.

Då vi nu gått igenom den finlandssvenska, svenska och finska poesin måste jag ju tillägga att jag samlar på diktsamlingar från just dessa områden, och mitt bibliotek till denna del omfattar ungefär 5000 titlar (samt tiotals hyllmeter annan litteratur om och kring poesi).

Av de 5000 titlarna är kanske 20 procent finska böcker, knappt 30 procent finlandssvenska och över hälften från Sverige. Det blir inte bara många böcker, utan också väldigt många författare. Alla kan inte vara riktigt lika bra, men vill man skriva kan man lära sig mycket också av att läsa lite sämre poesi. Det hjälper en att förstå vad man kanske själv gör för fel.

Avslutningsvis. Hur tänker du på ditt författarskap för framtiden?

– Det finns hur många skribenter som helst som kommit ut med en enda diktsamling och sedan inget mer. Jag har inte tänkt ansluta mig till den klubben! Men det förutsätter förstås att någon vill ge ut det jag skriver. Bäst att inte lova något ännu, men jag har nog fortsatt att skriva sedan den här första boken blev färdig. Å andra sidan har jag inte tänkt sluta med något annat av det jag hittills sysslat med.

(foto: Jani Laukkanen)