Ibland när jag har skrivit mina recensioner undrar jag om jag är för snäll i mina omdömen.

Om jag sågar nån bok, så gör jag det väldigt varsamt. Borde jag ta i och såga mer, när inte jag inte blir rejält imponerad av diktsamlingarna jag läst?

Nä, sådana recensenter finns det tillräckligt många av. Jag försöker och kan ofta hitta någonting som jag gillar i alla diktsamlingar som jag läst.

Jag läste nånstans att en del recensenter förmodligen är misslyckade författare, som inte kommit längre i sin vandring på språkets väg än att klaga och gnälla på andras böcker. Kanske är det just den kategorin, som är extra syrliga och som gnatar och gnäller i sina omdömen. Jag vet inte, men det stämmer kanske till en viss del?

Jag har aldrig sett mig själv som en professionell recensent. Jag älskar att skriva och läsa poesi och skriver gärna om det. Det är egentligen allt.

Jag har lärt mig mycket och samtidigt nästan ingenting om poesi genom alla böcker jag läst och recenserat. Varje diktsamling som jag kommer över är som en liten skattkista från en annan tid, som öppnar en dörr till ett poetiskt djup som blir djupare för varje bok jag läser.

Bakom varje diktsamling har jag ofta funnit ett bultande hjärta och en dröm som blivit manifesterat till bokformat. Poesin är så mycket mer än ord och däri ligger en del av skönheten i lyriken. Att den känns oändlig och större än själva livet för mig.

De diktsamlingar som jag fått ut minst av, är de som saknar passionen bakom dikthantverket. De som tekniskt sett är imponerade, men som saknar den personliga rösten bakom sig.

Hur viktiga är då recensioner? Vill man synas som poet, så behövs de ju på gott och ont.

Det var mina spontana tankar om ämnet. Nu ska jag promenera ner till stranden och ta ett morgondopp.

Shine on!

(P.s. Hittade ett foto från i vintras, då jag hade försökt att spara ut håret (jodå, jag har varit rätt långhårig en gång i tiden…). Längre än så här kom jag inte. Det var kul så länge det varade, innan trimmern återigen fick göra sin plikt.

/Nicko