Jag brukar ju inte direkt recensera skivor här bland all poesi, men efter att ha återupptäckt Iron Maidens låtskatter efter att ha skrivit diktsamlingen Järnjungfrupoesi (som handlar om min relation till Iron Maiden under 1980-talet och som kommer ut senare i höst/vinter) så kan jag inte låta bli att skriva några rader om bandets sjuttonde studioalbum Senjutsu som släpps idag.

Först och främst känns Senjutsu som en storslagen musikfest för det kräsna hårdrocksörat. Skivan känns innovativ och fräsch och låtmaterialet är starkt rakt genom de 81 minutrarna som är invaggad i Järnjungfruns famn.

Öppnings och titelspåret Senjutsu är ett bombastiskt äventyr med smattrande trummor och snygga arrangemang. I den följande låten Stratego galopperar Steve Harris bas på för fullt till Powerslavedoftande vibbar och med sån tyngd fortsätter resten av skivan förutom den mer ”luftiga” The writing on the wall.

Lyriken på Senjutsu är dramatisk som alltid när det gäller Iron Maiden. Som lyssnare får vi bland annat ta del av krigstrategier, minnet av förfädrer och en döende krigskelt. Det är minst sagt rafflande lyrik som Steve och co har författat till skivan.

Bandet låter mer vitalt än på länge och Bruce sjunger för livet med djup och passion. Gitarrtrion Murray, Smith och Gers släpper loss ordentligt genom den mäktiga låtkavalkaden som bara blir bättre för varje lyssning. Den melankoliska Darkest hour och den tyngre The parchment är nog mina direkta favoriter på skivan så här långt.

En sån här tight helhet har jag inte hört bandet prestera sen mästerverket Seventh son of a seventh son från 1988. Det finns det mesta av bandets bästa sidor i Senjutsu som knappast gör Maidenfansen besvikna. Gammalt som nytt blandas friskt i ett storslaget hårdrocksfyrverkeri som lyser upp hösthimlen.