Det här är första gången som jag någonsin recenserar en bok två gånger och det känns lite märkligt. Men jag måste ju ge Fingerfärg en ärlig chans efter mycket om och men…

På baksidan av bokpärmen står det: ”Dikterna i Fingerfärg är förankrade i förortsmiljö med både realistiska och magiska inslag, bildspråket är personligt och överraskande, lekfullt och ironiskt.”

Ok. Jag ska vara rakt på sak: Där här är inte den bästa diktsamling jag läst, men inte den sämsta heller. Robin diktar en bit in i boken:

vi har kurser där vi gråter
och kletar goya-geggamoya på väggarna
det är viktigt att lära sig gråta om man har glömt

vi minns inte vilka som har ställt frågorna
men de visar sig ibland när vi är trötta
och går i mörka trappor

Här är Valtiala som bäst enligt mig i sitt diktande 1997 och skulle hela Fingerfärg hålla denna nyktra ton utan allt för stora utsvängningar skulle boken charma mig mer än när lekfullheten tar över (som iof har sin poäng) med all färg inte gör så mycket väsen av sig genom sidorna. Jag läser bland annat om blå höghus, röd flickfärg, om en blå figur och en röd pipon (mössa/hatt på svenska). Och så mycket mer är så här är det inte med färger i boken. Däremot skrivs det om murmeldjur och en Nisse (som jag inte riktigt förstår vem det är).

Robin diktar vidare i dikten Utkik:

murmeldjuren bygger sandslott utanför
svepta i röd pipon

(”de avbildar framtiden
men raserar sandlådan!”)

”nej, de kommer helt säkert aldrig in”

lättölflaskorna står som blomkrukor på fönsterbräden och skåp
när 66-åringen nyser och andas låter det som konstiga ord

Här blir det lite to much för mig. Ändå är jag lite förbluffad över den fantasi som färgar Fingerfärg. Jag vet inte hur många gånger jag läst boken för att ge den en ärlig chans och förstå den så gott som möjligt.

Ironin gillar jag sämst i boken (mkt pga av att jag själv är född i den ironiska generationen och är less på den) och mest gillar jag överraskningarna i boken. Valtiala visar att han kan pendla mellan tillsynens nonsens och känslosamma tankemönster i rätt charmiga inramningar.

Så…(trumvirvel) Fingerfärg får ett Ok av mig. Omslaget är bedrövligt i sin grönblåröda skrikiga layout, men innehållet är desto bättre.